Danja - om att skiljas från en vän

Detta blir ett långt och ledsamt inlägg. Men jag känner att jag vill skriva ner mina tankar som de är nu...och detta är ju lite som en dagbok för mig.
Efter tre nätter med dålig sömn är känslorna väldigt djupa, nästan tunga. Allt känns segt och melankoliskt.
På måndagsnatten vaknade jag av att Danja gnydde mer än vanligt i sömnen. Det var ett hjärtskärande gnyende och jag höll om henne. Hon flämtade och darrade och jag grät. Jag grät i timtal, för just då insåg jag att man inte kan hålla fast vid något som varit.

Natten efter att vi begravde Danja var min sömn märklig. Det var som om jag aldrig somnade djupt, utan bara rörde mig precis vid ytan. Jag gled ur denna lätta sömn ofta, men inte med den där förvirrade känslan av "vad har hänt? har jag drömt?" utan jag var ständigt medveten om att Danja var borta. Det var som om jag undermedvetet inte ville falla i så djup sömn att jag, när jag vaknade kunde vara sömndrucken och tro att det var en vanlig morgon. Att telefon väckte och Danja drog en djup suck och kom upp och lade sig bredvid min dyna. Suckade igen och somnade. Jag tror jag ville vara medveten och inte bli besviken...

Alexandra sov på min andra sida, där Danja vanligtvis sov, och fastän tyngden och värmen kunde ha fått mig att tro att det var Danja, var jag ständigt medveten om att det inte var så. Hon är borta. Jag lade armen om Alexandra ovanpå täcket och min kropp kände igen den gesten. Så låg jag med armen om Danja också. Bara löst över henne. För jag ville inte känna cancersvulsterna på magen.

Inatt var jag utmattad av gråt och saknad, men jag fick inte sova. Saimon, vår första katt, som Danja adopterade och diade när han kom, höll mig vaken. Med jämna mellanrum kom han upp bredvid mitt ansikte och jamade - snarare skrek. Han glömmer i och för sig ofta att Ragdollar skall ha ett lågt kurrande ljud, och väcker mig högt jamande vid femtiden på morgnarna, men nu höll han på natten igenom. Mannen vaknade också av det. Jag tror han saknade Danja, kanske han trodde att jag glömt att släppa in henne från kvällens kissrunda...

Man säger att en det var fint. Jag sa att det var fint. Men det var inte bara fint. Fint var hur veterinären och hans assistenter tog hand om Danja. Fint var att de lågmält förklarade för oss vad som skulle hända och hämtade papper åt oss när vi snörvlade.

Fint var också att de lämnade oss ensamma medan Danja somnade och sedan också efter att hon fått den sista injektionen.  Men annars var det inte fint! Det var hemskt. När sömmedlet började verka höll mannen, med tårarna rinnande, i hennes kropp medan Alexandra och jag höll i hennes huvud. Storgråtande och hulkande satt vi på golvet och pajade och pussade på henne. Vi strök henne över pannan och jag märkte med värkande hjärta hur hennes andetag blev långsamma och ytliga. Samtidigt tänkte jag att hon ännu var vid medvetande och ville inte att det sista hon skulle uppleva var vår högljudda gråt, så jag försökte samla mig och prata med henne. Med mjuk röst berätta att hon var en fin hund.

Jag trodde att hon dog då. Jag hörde vad de sagt om två sprutor, och jag visste att de först får somna och sedan får de den sista injektionen, men allt var så omvälvande att jag inte fick tankarna rätt i huvudet. När veterinären kom in igen och mannen lyfte upp henne på bordet var hon så livlös att jag trodde att det var över. Jag kände att jag måste få tag i en klar tanke. Jag samlade mig, drog upp Alexandra från golvet och så tog vi avsked av Danja. Efter en stund kom veterinären och lyssnade på hennes hjärta och nickade att det var över.

Vi hade tid 18:30 på kvällen. När jag kom hem från jobbet kramade jag Danja en stund, men sedan reagerade jag som jag ofta gör när något blir för svårt för mig...jag sysselsätter mig. Mannen igen drar sig undan och bedövar sig med TV. Efter att jag meningslöst plockat lite saker och puffat några dynor insåg jag vad jag gjorde och gick för att leta upp Danja. Alexandra hade bäddat ner Danja bredvid sig och låg och kramade henne. Tårarna rann och Danja slickade bort dem. Jag la mig på andra sidan om Danja och höll om dem båda. Sedan kom mannen och la sig på andra sidan om Alexandra och höll om oss alla. Så låg vi tills det var dags att åka...

Danja var hos oss i nio år. Hon kunde ha varit en vallande hund, men vi har inga får, så hos oss fick hon vara sällskapshund. Hon tog på sig ett arbete dock. Hon tog emot tjejerna när de kom hem från skolan. Både mannen och jag arbetade och ingen av tjejerna trivdes på eftis, där det var stökigt och högljutt, så de valde att komma hem, även om de var ensamma. Fast de var ju inte ensamma, för Danja fanns där, glad och välkomnande. Hon såg till att huset aldrig var tomt och tyst och det betydde hela världen för mina tjejer...