Jamän, hur skall jag vara nu då?

Om jag studerade beteendevetenskap, och var speciellt intresserad av gruppdynamik och arbetsmiljöer, så hade min arbetsplats varit ett drömställe att göra praktiken på. Jag hade fått skriva anteckningar och iakttagelser så att pennan glödde!

Vad som hänt de senaste dagarna har fått mig att fundera på hur olika människor grundinställning till andra människor är. Om man tänker på rent praktiskt agerande, inte känslomässigt, så utgår jag från att folk gör rätt , med ett undantag - i trafiken. Där utgår jag från att folk gör fel och litar inte på någon. Det kan man inte, när man bor i stad, där det finns ett uttryck som "vanha vihreä" (gammal grön) om trafikljusen. Jag har dragit slutsatsen att gammal grön är just när det slår om från orange till rött ljus. Då kan man enligt många bilister ännu köra genom en trafikkorsning - för man kör på "gammal grön"...

Men annars - annars så utgår jag från att folk gör som de skall. Det gör däremot inte den personen som är i högre position än jag, och i och med att personen som sagt har högre position än jag har, är jag också ibland tvungen att gemensamt med denne agera utgående från att folk inte sköter det de skall sköta.Då hamnar jag i lojalitets konflikt...inte mellan personerna utan med mig själv. I ena vågskålen ligger min tro på mänskligheten (jo, jag vet - lite dramatiskt!) och i den andra min lönesäck. Ja - aa, och även om lönesäcken inte är överdrivet tung, väger den nog mera här...

Varför jag grubblar på detta nu är att jag två gånger under de senaste dagarna (och ofta tidigare) har fått sådana baksparkar att jag också borde ha som utgångspunkt att folk gör fel.
Om jag t.ex skickar en exportväxel för att signeras till en person som gjort detta förut, utgår jag att den personen vet vad den skall göra. När personen sedan faxar en signerad kopia, tänker jag: att "omtänksamt, nu vet vi att det är på gång" och skrivet ett e-post för att tacka och samtidigt konstatera att den riktiga kopian är på väg i posten, eller hur?. Inget svar får inga alarmklockor att ringa hos mig, för den här kunden svarar sällan på e-post, utan ringer. Efter att ha gått igenom posten en veckas tid, men det väntade brevet lyser med sin frånvaro, skickar jag ett nytt e-post. Nästa dag ringer jag och får beskedet: "jag förstår inte vad du menar?".
Så efter att ha gjort detta flera gånger tidigare har nu personen glömt proceduren...och dessutom tydligen, trots sin gedigna erfarenhet av finansvärlden, tänkt att banken godtar en suddig faxkopia som dokument och betalar ut en stor summa pengar mot det...

I min arbetsmiljö är det då jag som gjort fel. Jag borde allvarligt överväga att genom hypnos eller någon annan svartkonst lära mig att alltid misstro först. Och sedan valla och leda mina affärskontakter som förskolebarn.

Ibland önskar jag att jag vore en person som bara kunde ruska av allt mig och inte ta in så mycket -  inte grubbla så mycket, men på samma gång är jag så glad att jag är just sådan, för det är ju sån jag är.

Ibland får man bara svänga sig helt avig för att hänga med...

Men, nu ruskar jag av mig det...för det är fredag hörni, och jag skall åka till en liten tjej som snart fyller ett år och prata "gaga - gogo" språk med henne. Och dricka något glas rödvin med hennes mamma.

kramar