Real Life Mobiltelefon

Veckans Real Life handlar om den där tingesten som vuxit fast på så många människors händer. Mobiltelefonen.
Jag har en mobiltelefon. Eller egentligen har jag ingen, för den jag använder ägs av företaget jag jobbar på och jag betalar skatt för att använda den. Jag tror det skulle vara billigare för mig att betala för ett eget abonnemang, för jag ringer väldigt lite privata samtal och textar minimalt.
Jag misstänker att jag kanske skulle använda den mera om jag hade en iPhone, och inte en långsam Nokia (som verkar ha världshistoriens längsta garanti...den krånglar regelbundet, och jag hoppas på en ny telefon, men så säger försäljaren "men si du, den har garanti ännu, vi skickar den för att fixas"...)

Jag minns inte hela min mobilhistoria, men vi hade mobiltelefon tidigt. Så tidigt att det var en sådan där tegelsten med lur som man bar runt på i en axelväska. Superb hörbarhet!

Som med all utveckling har mobilen gott och ont med sig. Det är en trygghet att ha en mobiltelefon i fickan i många sammanhang, som när man är ute och går i halkan. Sen tycker jag inte om att umgås på ställen där folk sitter med sina telefoner i handen hela tiden. Men inga av våra vänner gör det heller.

Mobilen är perfekt för geocaching, fast inte min gamla Nokia då...men mannens iPhone :-). Kameran är inte bra på min telefon och internet är långsamt, så jag bloggar aldrig med den. Är heller aldrig på FB via mobilen. Men den går att ringa med - för det mesta.
Efter att den sist blev "fixad" fungerar den utmärkt på jobbet, t.om i produktionshallarna, men hemma finns det bara vissa ställen jag har hörbarhet.  Jobbtelefon?!
Det är inte så bra för de gånger jag pratar i telefon, skall jag uttnyttja den tiden till att bära saker av och an tycker jag, vilket gör att min röst bryts och jag låter som någon från filmen Wall-E, säger Rebecka...

Så telefonen är viktig för mig, men den styr inte mitt liv. iPaden däremot...den gillar jag!