Real Life: händer

Veckans Real Life är perfekt för mig. Det handlar om händer, och jag är en riktigt handmänniska. Kanske händer är viktiga för mig för att jag uppskattar händighet oerhört mycket. För det är inte nödvändigtvis vackra välvårdade händer jag faller för, utan snarare arbetshänder. Grova, ärrade händer.

I ungdomen skulle man ofta räkna upp vilka saker man såg på hos män. För mig har det alltid varit händer. Och så ögon och rumpor. Och den där gropen mellan höften och magen, som syns på unga muskulösa killar med låga jeans. Men sånt kan man inte titta på längre, man vill ju inte bli stämplad som jaguar eller puma eller vad det nu kallas...hellre då pantertant.

Händer alltså.

Jag har aldrig haft "vackra händer". Jag vet detta för när jag studerade i USA hade jag en klasskompis som extraknäckte som handmodell. Och jämfört med hennes händer såg mina ut som knotiga häxhänder. Jag har fingrar med stora knölar och det var ännu mera märkbart när jag var mager. Att ha ringar var svårt, för om de gick över knölen, blev de sedan så stora att de bara snurrade runt.

Men mina händer fungerar ännu, och det är viktigast för mig. I min familj är alla händiga och kreativa, och både min mamma och min äldre syster har problem med händerna. Det får mig att på nytt ta ställning till den där rätt vanliga tanken jag har när tiden inte räcker till allt jag vill göra: "oj, det där skall jag göra när jag blir gammal och har tid".

Man kanske har tid för hantverk då, men att man har händer för det då är ingen självklarhet.

Bäst tycker jag om mina händer när jag har jobbat hårt och blodådrorna är tjocka och synliga. Det fascineras jag av på andras händer och armar också.

Jag känner mig sällan törstig, vilket gör att jag dricker för lite vatten. Till följd av vätskebristen blir huden på handryggen uttorkad, och döttrarna roar sig ibland med att nypa bergslandskap i min hud. Sedan skrattar de så de trillar ur soffan. Mina händer roar alltså...

Jag blev egentligen varse om att alla inte ser på händer på samma sätt som jag när jag först for till USA. Jag och min amerikanska väninna bodde i Florida och var i en affär och provade och köpte baddräkter. När vi kom ut från affären sa min väninna att försäljaren - en feminin manlig sådan, hade sagt åt henne att hennes utländska väninna såg väldigt bra ut, men: "dear Lord, please tell her to do something about those nails, girlfriend!"

I många år på 80-talet (du milde vad det låter bisarrt att säga så, hur gammal är jag egentligen?) hade jag nagelförlängning och hade de mest konstfulla lackarbeten gjorda på salonger av skickliga asiatiska damer. Nu lackar jag naglarna bara några gånger om året, om ens det.

I många yrken är det viktigt att ha välvårdade händer och naglar, men de behöver inte vara fixade tycker jag, men det gör var och en som de tycker. Jag prioriterar annat än att sitta och pyssla med mina naglar, och det märks. Snart råkar jag väl igen ut för någon som säger "Oj du milde Josef, du måste göra något med dina naglar", och så får jag betrakta dem kritiskt och gå och fixa dem...

Sedan var det frågan om mina händer kan göra något speciellt...ja, de är väldigt bra att klia mannens rygg med (vilket jag gör för sällan enligt honom)

Ja, nu händer det inget mer här ikväll...