Does it really take two to tango?

Igår dansade vi tango. Eller försökte dansa tango.

Utöver det att tango är en svår dans, hade mannen och jag dessutom svårt att enas om våra roller. I dans är det alltid mannen som för, alltså bestämmer. Det är inte förhandlingsbart.

Ok, så jag lovar att inte föra. Men är det att föra om man ger...instruktioner...eller råd...liksom? Då är det ju mera att man stöttar mannen i hans stora roll som den som för, eller hur. Kanske?

Nej, det är inte så. Jag tror att det är svårt att dansa som ett par om båda har åsikter om vilka nästa steg skall vara. Då måste mannen ju tänka på och ta i beaktande kvinnans önskemål. Och dansen skall ju komma från hjärtat.

För mannen kommer dansen väldigt mycket från hjärtat. Mera känslor än teknik.Och det är ju fint...fast jag vill att vi skall lära oss lite mera grunder innan vi, förlåt han, börjar improvisera.

Låter som om vi har fullt krig på danslektionerna, eller hur? Faktiskt skrattar vi mest - fastän vi har åsikter. Jag påminde mannen om scenen från "Shall we dance"-filmen där Paulina (Jennifer Lopez - extrem dansgudinna btw) lär John Clarc (Richard Gere) grunderna i dans: 

"You are the frame. She is the picture in your frame. Everything that you do is to show her off"

Fastän jag påminde mannen tio gånger "You are the frame" ville han inte riktigt tro det. För i min stillsamme jovialiske man bor det en eldig matador. Och ibland vill denna Matador-diva ta ut svängarna riktigt ordentligt, och istället för finsk tango som passar i eftermiddags-dansprogrammen i TV, vill ha gå argentinskt med käpprak rygg, passionerade svängningar och en ros i munnen.  

Då blir jag lite "out of the picture" så att säga...

Nästa måndag kämpar vi igen...