Real Life - Pysselmissar

Så var det onsdag igen. Jag har inte varit uppkopplad denna vecka. Då menar jag inte att vi inte haft fungerande Internet, utan att jag har varit håglös. Härligt att ha haft Rebecka hemma, men så tomt igen när hon for tillbaka till Sverige...

Men nu rycker vi upp oss! Yohanna undrar om vi pysslar och om vi gör pysselmissar och ställer några frågor  om detta i veckans Real Life utmaning...

Första frågan är om jag tittar på inrednings/ pysselprogram?

Jag tittar på Äntligen hemma och Strömsö. Tyvärr måste jag erkänna att jag tycker att båda programmen var väldigt bra de första säsongerna, men nu till en del tappat fokusen. Ibland visas det helt huvudlösa projekt som kräver massor av material och pengar - och resultatet är bisarrt.
Och så retar jag mig på att kvinnorna i ÄH skall vara klädda i värsta fest-stassen med alla armband de hittar i byrålådan medan de "tapetserar" och "målar" (eller låtsas göra det). Varför kan inte kvinnorna vara klädda i praktiska arbetshalare eller arbetskläder om de vill verka som om de verkligen kan renovera? Det är verkligen ingen glamour i att spackla och slipa väggar och jag förstår inte vem som köper den illusionen...som säkert bidrar till en massa pysselmissar.

Andra frågan är om jag pysslar hemma?

Jovars. Jag tror att det är lättare att räkna upp vad jag inte prövat på. Som att knyppla spets till exempel. Eller smida i metall.

Sedan Rebecka flyttade hemifrån har jag börjat reda upp alla mina pysselsaker, som varit utspridda i alla husets skåp och lådor, och samlat dem i hennes gamla rum.

Från våra samtal i kafferummet, har jag kommit till att jag har flera verktyg än många av mina manliga kollegor. Jag tror att det var för att jag, suckande och småsvärande, försökte texta denna skylt med en av mannens lödkolvar, som jag fick en Dremmel i julklapp :-)

Och har jag gjort någon dundertabbe?

Jag skulle inte beskriva något jag gjort som dundertabbar, men små saker som inte gått precis enligt planerna kan jag nog komma på. Förra gången vi renoverade betsade jag golvlisterna på fel sida. Jag skäms över att säga det, men jag trodde att mannen hade köpt dekorativa golvlister, för jag visste inte att spåren skulle vara på baksidan för att förhindra att listen kupar sig. Varför jag skäms? För att jag är dotter till en snickare...

Väldigt få märkte det och många trodde som jag: att de var dekorativa lister...eller så sa de bara så för att få mig att känna mig bättre...

Fondväggen i vårt sovrum målade jag ljus (nästan vit) för att jag tänkte lasera på med mönster i en metallfärg i samma nyans som mönstret i tapeten. Effektfärgen blev inte som jag tänkte mig, det såg bara smutsigt ut. Jag borde ha målat väggen mörkare för att få fram effekten. För att fixa detta gjorde jag då en schablon av mönstret på tapeten och målade två "blickfångare", som skulle avleda uppmärksamheten från väggytan. Det kanske de gör, men jag är ju själv medveten om hur jag föreställde mig det innan, så jag ser det som en tabbe.

Följande är ingen egentlig tabbe, utan säker något som mångsysslare gör hela tiden: lämnar ett spår av halvfärdiga projekt bakom sig.

Denna skulle bli en tavla i tjejernas rum när de var små och delade rum. Ja och båda bodde hemma för den delen. Det fattas bara några korsstygn. Kanske jag skulle göra den klar nu och packa in den till julklapp åt den nyss konfirmerade yngsta dottern? Hon har ett rum i svart och lite gotiskt, så får hon denna kan det hända att hon tror att jag blivit totalt hispig...

Är det så enkelt att pyssla egentligen?

Jag tycker inte att det är svårt, men jag är också rätt orädd och är ingen perfektionist, så det underlättar. Som jag skrev i början tycker jag dock att många program idag får det att se enklare ut än vad det är. Som när Lulu (vars smak och färgval jag för övrigt tycker väldigt mycket om) står på tå på en pall och med armarna sträckta ovan huvudet så mycket det går smäller upp en extra bred tapetbård - som om det skulle lyckas att få den rak och fäst så? Du milde - det är att undervärdera yrkesfolkets kunskaper, enligt mig. 

Bland det svåraste jag gjort är att knyta Österbottniska fransar. Det var dock mycket roligare än att virka spetsmönster! Jag gjorde detta mest under arbetsveckan på sjön medan jag väntade Alexandra. FST var och filmade en dokumentär som hette "Vardag till sjöss" och medan jag blir intervjuad till den knyter jag fransar. Kaptenen tackade mig efter att TV programmet visades, för det gav en annan bild av verkligheten ombord än den folk fick för sig när de såg på "Rederiet" :-)

Minns att tumnageln hade en ständig grop av att spänna knutarna när jag gjorde detta. 

När jag "gick i land", dvs slutade jobba på sjön gjorde jag en skyddsängel till mina arbetskamrater på hyttavdelningen. Efter det fick jag förfrågningar på liknande änglar och det slutade med att vi gjorde änglar på löpande band en tid. Mannen sågade ut och jag målade. Detta är den enda gången jag förtjänat på mitt pysselintresse. Vi sålde massor via vänner och på julmarkander, men sen började alla butiker ta in fabriksmålade änglar och marknaden var mättad tyckte jag.

Just nu pysslar vi i bykstugan och sedan skall vi ta itu med datorrummet...