När lillan kom till oss...del 1

Det finns nätter då oraklet (jag) lämnar Delfi (min allvetar tron) och har fel som en vanlig man...

Jag hade förutsett hur allt skulle gå när Dennis(e) kom till oss. Jag trodde att vår stora Maine Coon pojke - min lilla fega prins Otto, skulle bli rädd och hålla sig gömd i dagar. Så fort han hör ljudet av barn springer han, låg som ett bältdjur och gömmer sig. Håller man honom i famnen när en okänd hund kommer till oss, kan man räkna med djupa rivsår, för då får han panik.

Jag hade fel! När lilla kattflickan kom till oss, var Otto mest nyfiken...och kolugn. Enligt kattuppfödares rekommendationer höll vi nykomlingen åtskilt de första två dagarna (de rekommenderar en vecka), och pajade på alla i tur och ordning och lät alla vänja sig vid varandras dofter.

Otto och Dennis(e) talade samma språk (oorrr? buuorp? oourr! bourrr...) och blev genast kompisar.

Det första hon gör på morgnarna är, söker upp Otto och pussas och kelar med honom, snackar lite buurp-språk, och rusar sedan och äter upp den mat han lämnat.

Maine Coon katten har stor yvig svans, för den har i tidernas begynnelse i kalla Nordamerika svept svansen om sig när den sovit.

Man kan också låta en lillasyster sova i ens svans.

Ottos tålamod är oändligt när det gäller det lilla livet och hennes lekar...om Saimon, vår vita raggdoll fräser åt henne, dyker Otto-hjälten upp för att kolla situationen.

Det är rörande att titta på dem. När våra tjejer var babyn och sov när mannens mormor hälsade på brukade hon säga:

"När ett litet barn sover, fyller det hela rummet"

Jag förstod precis vad hon menade. När vi igår kväll satt i Amerikagungan och såg på katterna, sa jag åt mannen att det skulle vara svårt att föreställa sig vårt hem utan katter. Med sin eleganta, lågmälda närvaro fyller de också rummen.