...med blotta förskräckelsen

Några av de kvinnor vars bloggar jag läser, har nyligen skrivit om intuition, föraningar och även ”övernaturligheter”. Jag är en känslomänniska och förlitar mig väldigt mycket på min intuition. I går vid lunchtid ringde min mobil och jag kände att det inte var ett bra samtal. När jag såg att det stod Rebecka Toppensnäcka på displayen var jag säker på samtalets karaktär och magen knöt sig. Rebecka fick ur sig att hon krockat, men att det inte var farligt, innan hennes röst bröts. Damen som körde bilen, som krockade med Rebeckas scooter, tog över samtalet och började med att lugnt övertyga mig om att inget allvarligt hade hänt men ambulansen och polisen var på väg.

Jag ringde Mannen, som hann till hälsocentralen innan mig. Ovana som vi - lyckligtvis - är för att rycka ut såhär, väntade vi på fel ställe. När vi slutligen kom till rummet där Rebecka låg, var damen ännu med henne. Hon hade åkt med i ambulansen med Rebecka, fastän hon var på väg till jobbet. Rebecka var så ledsen och orolig att damen inte ville lämna henne ensam. Innan hon åkte kramade hon om Rebecka och bad om förlåtelse för att hon kört på henne. Det första Rebecka hade gjort när damen hoppade ur bilen för att se hur det gick, var att be om förlåtelse. Min älskade lilla känsliga babe!

Det finns mycket som vi är tacksamma för. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är också tacksam för att damen som var inblandad i olyckan hade så stort hjärta och var så lugn. Jag har hört om vuxna här i stan som börjar skälla ut ungdomar som de krockat med.

Oavsett att man vet att allt är ok...Att det skall rutin-kontrolleras och röntgas bara för säkerhetskull...Oavsett att man på körsträckan till sjukhuset redan hunnit bearbeta det som hänt och intalat sig att vara lugn...Oavsett – brister hjärtat när man ser sitt barn med nackkrage i en sjukhussäng! Man är liksom tvungen att göra en vända till den dendär hemska platsen som ger en föraning om hur det skulle ha varit om det skulle ha gått värre. Om de hade haft mera fart. Om det varit en större bil...Fast man inget har på den platsen att göra!

När Rebecka for till röntgen körde jag hem för att hämta torra kläder åt henne. Jag noterade att trots att hjärnan hade gått i ett sorts viloläge, hade allt så skarpa konturer. Allt såg så farligt ut. Två små pojkar kom cyklande emot mig. De satt på pakethållarna och höll med fingertopparna i styret, medan de vinglande och skrattande cyklade bredd i bredd. En liten flicka, baktung av en stor röd ryggsäck, gick på gångvägen. Hennes rosa Hello Kitty paraply skymde tidvis hennes sikt och hon måste korrigera sina steg. Jag tänkte på alla vi föräldrar som känner oss trygga i vissheten att våra barn kommer hem alla dagar. Precis som det skall vara.

Oron, som blir för stor för att bära, skall inte vara ständig.

När man är mentalt urlakad och spänningarna släpper kommer den bisarra humorn. Rebecka sa att när hon skulle undersökas kom hon ihåg att hon hade Alexandras trosor!! Men tänkte sedan lättad att som tur var så var trosorna snygga. Hon kom ihåg vad jag berättat om min mormor. ”Ja-a, sa jag, det är nog bäst att man alltid har snygga trosor, för säkerhets skull”.” Joo”, svarade Rebecka, ”men när skall man ha de där andra då?” Dedär som resåren är lite sönder på, de som blivit lite missfärgade av tvättar...?

Medan vi väntade på de sista provsvaren och att läkaren skulle skriva ut Rebecka, fingrade jag på nack-kragen, the Stifneck. Jag märkte att det fanns 4 olika lägen för nacklängd; tall, regular, short och slutligen no-neck. Nack-kragen var inställd på no-neck, vilket är lustigt för Rebecka har, precis lika lång ”stryparnas dröm”- hals som jag har. Sedan skrattade vi åt följande imaginära scenario:

Ambulanspersonalen kommer till olycksplatsen och frågar mannen som ligger på gatan:

-”How are you feeling, sir?”

-“I´m ok, but my neck is really sore”

-“Ok, let´s have a look, sir…Oh, I´m sorry sir, but you have no neck!”

(bilden är från nätet)

Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Rebecka fick sig en ordentlig törn, men inget i höften är brutet. Hennes skyddsängel var på sin vakt.

Att man sedan ändå skall vakna 02:38 följande natt och börja grubbla hör till.

”Never go faster than your guardian angel can fly”