Muminmammor och toaletter - fast egentligen om att ta vara på sig själv.

Jag fick brev från biblioteket. Jag har glömt att lämna tillbaka Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Den låg bland högen av mina egna böcker på nattduksbordet. Hmm? Jag antar att jag undermedvetet ville ha den...inte lämna den ifrån mig.

Jag skrattade och jag grät när jag läste boken. Jag läste valda avsnitt högt för Mannen och tjejerna. Det var kusligt, för ibland var det som om hon skrev om mig, fast hon skrev om sig själv. Jag säger inte att jag är lik Mia, nej så pretetiös är jag inte! Vi har bara samma syndrom. Jag har aldrig "gått i väggen", jag har liksom bara strukit rätt nära, men lyckats slinka runt ett hörn och på så sätt kunnat fortsätta. Lite som i det där Snake-spelet som kan finnas i mobiltelefoner. Man rusar om kring med bra fart, samlar på sig mera delar (mera bagage - mera stressfaktorer) och försöker ständigt undvika att köra in i väggen.

Maria har ett långt bredare känslospektrum än vad jag har. Om skalan har än nollpunkt för känslomässigt balanserad och sedan går både på plus- och minus sidan om detta, rör jag mig nära noll, och mera på plus sidan. Finns inte så mycket ilska i mig, men så är jag ju också Finlandssvensk och om man generaliserar är vi ju lite Muminmammor hela folket. Vi döljer de stora känslorna och pratar inte så öppet om saker, speciellt saker som kroppsvätskor och sånt.

Den 1:sta december beskriver Maria allt hon gör mellan det att hon känner att hon behöver gå på toaletten och det att hon slutligen gör det. Plockar saker, för saker från rum till rum, tömmer tvättkorgar. När hon slutligen sätter sig på toaletten scannar hon omgivning för att se om det inom räckhåll finns något hon kan göra.
Hon skriver "jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd". Här grät jag. Jag är tidvis helt besatt av att hitta något att göra medan jag gör något annat. Om jag vill se ett program på TV, måste jag tex. ha en hög med tvätt att vika, för att berättiga mig själv att sitta ner. Och nej, jag kan inte vara sysslolös ens på toaletten. I mitt nästa hus skall det inte finnas en enda hylla i närheten av toalettstolen!

Jag trodde jag var den enda som byter toalettpappersrulle under själva besöket. När jag läste om detta i Mias bok, när jag såg det i text, insåg jag hur bisarrt det är. Nu vet jag ju inte om mina vänner gör så med, det är ju inte något samtalsämne som tas upp vid middagsbordet precis. Men om ni gör det och läser detta; sluta! Det skall jag göra. Man måste ju kunna slappna av ibland. Ge sig tid.

Det fanns andra drag jag har gemensamt med Maria, men det här inlägget blir redan nu så infernaliskt långt. Har ni orkat läsa ända hit skall jag avsluta med något ur "saker som får mig att säga Hmm?"

Jag blir irriterad på hur Lotuspapprets nya nerspolningsbara hylsa markandsförs. Som om kvinnans (för i reklamen är det en kvinna som suckar över att komma till toan och se den tomma hylsan) problem är löst i och med att hon kan spola ner den gamla hylsan...

Ingen i min familj kan sätta en ny rulle i ställningarna.


fredagskram,

Ann-Mari