Finlandssvensken och lillajul

Både diskussionerna kring traditionen att fira lilla-jul och ledaren jag läste i SvD fick mig att tänka på det här med att vara finlandssvensk. För mig är det helt naturligt att vara det, och därför är jag rätt bekväm i min finlandssvenskhet.
Jag måste medge att jag oftast "går under där ribban är lägst" och talar det språk, för det mesta finska, som flyter bäst i situationen. Trots att jag vet att vi borde Byri på svensk, som kampanjen uppmanar.

Jag tänker sällan på mig själv som en minoritet(och aldrig som en etnisk minoritet), tvärtom känner jag en sund stolthet över att vara finlandssvensk finländare och glädje över den kulturrikedom det innebär.

Jag har googlat om traditionen med lilla-jul och fann några artiklar där man förvånades över denna tradition med så lite traditioner. Jag tycker att det låter vettigt. Jag har också fört vidare traditionen att fira lillajul med familjen, men kring själva firandet finns inga måsten. "Man tager vad man haver" och man gör som man vill.
När jag var barn hade vi en lillajulgran, adventsljusen ställdes fram, vi åt lite finare och väntade på att lillajulstomten skulle dyka upp. När det började höras knackningar på fönstren, visste vi att han var i knutarna. För oss barn betydde det en glädje- och skräckblandad upphetsning, och för mamma att en lugnare period inleddes. Fram till jul hade hon alltid ett extra argument för varför vi skulle vara lydiga: "småtomtarna ser!". Ibland kunde detta förstärkas av påminnande knackningar under hela adventstiden.

När vi slutade stirra ut genom fönstret för att få en skymt av lillajulstomten, och ännu viktigare; den lilla säcken och lyktan han lämnade, dök han upp. Han visade sig aldrig, men lämnade en liten julklapp och lite godis.
Lilla jul betydde också att vi fick våra julkalendrar, som mamma snillrikt pysslade ihop med stor kreativitet. En som jag minns var en lång "larv", vars kropp var indelad i 24 delar med snören.

Detta är lillajulstraditionen som jag fört vidare till mina barn. Det viktiga är inte vad man gör på lillajul, utan traditionen att fira den. Och eftersom julfesterna för företag, föreningar och klubbar bara ökar, tycker jag det är fint med en julfest för familjen i början av advent. På Wikipedia står det att lillajul firas i Finland och på Åland, men eftersom jag inte tycker att firmafester faller under kategorin traditioner, borde det stå att det firas i svenskfinland och på Åland.
Tyvärr firade vi inte en "traditionell" lillajul i år. Eftersom vi har många finska vänner, och de inte har den här traditionen, blev mannen bortbjuden på en bastukväll.

När vi reser får vi, nästan undantagslöst, förklara varför vi pratar svenska. Detta även i Sverige. Precis som Göran Skytte skriver i sin ledare är vetskapen om finlandssvenskarnas existens inte allmänt utbrett. Inom bloggvärlden tycker jag däremot att det är väl känt. Här är det lätt att gå över landsgränser.

Jag undviker att ta del av språkstrider. Jag tycker att jag inte behöver försvara det självklara: och allt man kan är en rikedom. Tack var mitt svenska modersmål kan jag ta del av hela Nordens utbud av kultur, TV-program (kärlek till Skavlan) och Bloggar. Vilken tillgång!

Och så har vi ju all forskning som talar för finlands-svenskheten. Finlands-svenskarna lever i genomsnitt 5 år längre än finnarna (5 år för kvinnor, 9 år för män), pensionerar sig senare och är allmänt friskare. Forskningen gäller ofta sambandet mellan ett stort socialt kapital (delaktighet, tillit och socialt stöd) och hälsa.

Alltså: traditioner, samhörighet och tillit gör att du mår bättre :-)

kram, Ann-Mari