Utdrag ur årets "Läsårsinformation till föräldrar" som dottern hämtade hem:
"KiVa-team (antimobbningsgrupp)
I skolan verkar en antimobbningsgrupp kallad KiVa-team. Antimobbningsgruppen arbetar också förebyggande enligt KiVaskola konceptet. Då en lärare, elev eller person i skolan misstänker att mobbning förekommer tar personen kontakt med någon i KiVa-teamet. Teamet tar sig an fallet och målet är att mobbningen skall upphöra, mobbaren/ mobbarna får en möjlighet att sluta utan att "tappa ansiktet". Om mobbningen inte upphört måste vidare åtgärder vidtas"
Var kommer den mobbade in i sammanhanget? Målet är visserligen att mobbningen skall upphöra - men där verkar ansvaret för den mobbade ta slut. Som om mobbning kunde liknas med att t.ex blåsa på någon...så fort blåsandet upphör är saken ur världen, det lämnar inga avtryck, inga sår eller ärr...tyvärr gör mobbningen det.
Jag blir så arg!
Mobbning är ingen konflikt mellan två personer...det är en eller flera personers utövande av en makt de tillskrivit sig själv. Därför kan inte mobbning lösas med konflikt hantering.
Enligt skolan skall mobbarens identitet skyddas, medan den utsatte dagligen tappar mer än ansiktet...självkänslan, tron på rättvisa, förmågan att lita på andra. Jag läser mellan rader, jag spinner vidare och meningen i läsårs informationen tolkar jag som ett rakt meddelande till de som mobbar - "det är ok, mobbar du och åker fast ordnar vid det, vi sopar det under mattan".
Jag vet att min tolkning är grovt förenklad och draget till sin spets. Men med risk för att generalisera, tror jag nog att det är just så en tonåring tolkar det också.
Jag menar inte att man behöver peka ut mobbarna. Jag vet också att många som mobbar har det svårt, men det är väl ingen förmildrande faktor? Först måste mobbaren sluta trakassera andra och förstå att mobbning inte godtas genom att axla ansvaret för sitt uppträdande.. Efter det hoppas jag att hon/han får hjälp med det som är svårt, men som inte får accepteras som en orsak till mobbningen.
Jag har också min egen version av vad som ämnas med "vidare åtgärder".
Det är då man finkänsligt undrar om den mobbade inte kunde tona ner sina intressen lite, "passa in" mera och förstå att "barn är barn".
I pamfletten står det också om Vänelevsverksamhet...."vänelevernas uppgift är bl. a att hjälpa eleverna i åk 7 att anpassa sig"...och..."Väneleverna motarbetar all form av mobbning"...
Man kan belöna en mobbare, som minskat sitt störande uppträdande i klassen och mot lärarna, genom att utse henne till vänelev för den kommande yngsta årskursen . Detta fungerade naturligtvis inte, väneleven kunde inte motstå frestelsen att reta de yngre...
Jag skulle föredra att höra att man inte har en fungerande handlings-plan, än att läsa sådana här klichéer!
Vi ser det vi vill se
Ett mycket bra inlägg! Jag skriver under varje stavelse. Det är bra att hornen växer, så gör de på mig också när man läser klichéer som dessa.
SvaraRaderaVem skyddar man? Mobbaren! Visst mår den som mobbar dåligt men det är ingen ursäkt att bete sig som en skit för den skull gentemot andra.
Karin, som önskar en fin dag!
det värsta är att fast man fortsätter upp i det vuxna livet, gifter sig, skaffar barn, ler, skrattar och pratar som om man vore säkerheten själv så är den ytan så förskräckligt tunn. det behövs bara att en enda ynklig människa börjar blåsa på en igen och utan att man ens har märkt det har man axlat 'den mobbades' beteende igen; man viker undan, tiger, hoppas att det ska dra förbi om man inte syns, önskar att mobbaren ska intressera sig för nån annan så man får vara ifred... sen är man förbannad på sig själv över att man lät det ske igen, fast man aldrig skulle ha trott det... och igen lovar man sig själv att härefter ska ingen få trampa på en... detta tills nästa gång och man blir det där, av sig själv, avskydda 'offret' igen... utan att våga stå på sig... så de är bara så att såren, ärren och beteendemönstret följer med hela livet... kanske inte hos nån starkare människa, men nog hos en svagare
SvaraRaderablir lika förbannad som du, ann-mari!
kram
susanne
Jag håler med dig! Vi har ju krånglat med dotterns skola i fyra år innan det, äntligen, verkar fungera. Det tog skolan fyra år att se det vi och vår dotter såg för fyra år sen. Klassens strukturer skapade en miljö där några få elever styrde hela klassen. Ingen mer än vår dotter vågade protestera mot det här. Då blev hon utsatt för de som styrdes vrede och skolan har försökt lösa det genom att DOTTERN fått gå på samtal hos än den ena, än den andra. Nu har de äntligen ändrat strukturerna och delat på "ledarna", men som vi fått bråka!
SvaraRaderaBra skrivet...klart det är offret som lider..och får men..mobbaren/mobbarna, är ju oftast kanske i sin tur mobbade på något sätt..det otäcka är att de får med sig, andra..hjärntvätt och rädslan att inte få vara med...gör att mobbarna får medhåll...de svaga, får säkerligen svåra ärr att leva med..usch, varför ska det alltid vara så...minns allt, när jag själv gick i skolan, att någon alltid blev mobbad...för något oväsentligt som bröt mot andra...grymt..jag blir skitarg när jag tänker på det.. kram Karina
SvaraRaderaSlipa hornen så dom blir ännu vassare också!
SvaraRaderaDet första jag reagerade på när jag läste det du fått från skolan var just vart den mobbade tog vägen. Hur tänker man???
Har själv varit mobboffer i skolan och det sitter ännu kvar ärr i kroppen och själen...
Vi ser det vi vill se för det är bekvämast, men man bör inte alltid vara bekväm tror jag och hoppas jag.
SvaraRaderaAgneta kram
Ett tänkvärt inlägg.....
SvaraRaderaIbland är man glad att man blev barnlös, när man läser om hur det är.
Hej på dig förresten! Idag lägger jag ut Bongo inlägget.
Finfin kuse i förra, du slipper dock mocka och det gör inte jag!
Ha en bra dag!
Mycket klokt inlägg. Jag säger också: var tog den mobbade vägen? Och "anpassa" sig? Vad är DET för jävla dumheter?
SvaraRaderaKommer vi någonsin att få bukt med mobbningen, man kan ju undra när man läser det här.
Livet kan vara ett helvete för en del barn, och hur känns det för dem att läsa.
Mobbaren ska hjälp, en JAG då?