Trogen sin idol

Av min systers kommentar på mitt förra inlägg kom jag att tänka på dethär med idoler. Nuförtiden känne jag stor beundran och nästan andlös respekt för en massa människor, men tycker inte att jag kan säga att jag dyrkar någon. Inte på det sätt man dyrkade idoler när man var ung. Jag vet att det finns människor som är trogna sin stora idol genom årtionden dock. Sådan är min väninna N i Minneapolis. Hon blev förälskad i Prince när han -79 toppade singel-listorna med "I wanna be your lover" och nu, ett trettiotal år senare, när hon fyllde 50, önskade hon sig mest av allt att Prince skulle hoppa upp ur en tårta på hennes vardagsrums golv.

Hon är lika trogen i sin vänskap. Det är över 20 år sedan vi träffades, men när vi pratar i telefon slås jag alltid av värmen och mjukheten i hennes röst. Om man kan säga att en röst är varmt lila, så är hennes det. Vi träffades när bådas våra liv var väldigt kaotiska, och vår vänskapshistoria är kantad av sorg och besvikelser. Men vår vänskap är flätad av det stöd vi kunde ge varandra, alla djupa samtal men främst av allt skrattet. Det är märkligt att i en tid av misär och oro kan det finnas så mycket livsglädje.

"Distance doesn´t divide true friends"

I smycket jag gjorde åt henne finns naturligtvis en bild av idolen. Här fotat med smyckesskrinet hon skickade till min födelsedag. Vi skall träffas i Paris, en dag... Kvalitetskontrollen utfördes av en annan prins...

Glad onsdag!