Nära staden Siauliai

Jag har alltid facinerats av fenomen. Och av platser som är spirituella fast de kanske inte var ämnade till att vara det. Jag är inte direkt en religös person, men är fängslad av sinnenas mångfald och mystik och på samma gång som jag söker svar i allt är jag också trollbunden av det oförklarliga. I pråliga kyrkor fulla av stöld- och mutgods, tystnad och regler känner jag sällan gudomlighet. Översinnligheten överraskar mig ofta på helt andra platser.

På vägen från Riga till Klaipeda ville jag stanna vid "Hills of Crosses", en plats för sorg, hopp och tro. Jag skulle vilja skriva massor om detta, eftersom tyst, fredfullt och envist motstånd ger mig hönshud av lycka, men det finns mycket att läsa på internät så jag begränsar mig till att skriva mina tankar.

Litauens historia är fylld av grymheter. Det första korset torde ha rests någon gång efter 1830, och sedan dess har det blivit en vallfärdsplats främst för katoliker, som lämnar ett kors här. Det är omöjligt att veta hur många kors det finns på denna kulle, men det är flera hundratusen.

Vägen till själva kullen kantas av kors, krucifix, rosenkransar och avbildningar.

Det finns inga skyltar om tystnad, fotograferings- eller andra förbud. Du får helt enkelt bara vara.

Det fanns (naturligtvis) en presentbutik vid parkeringen där du kunde köpa ett kors att lämna här, men mångfaldet av andra kors gjorde att det ändå kändes som en genuin plats. Det fanns allt från vackert snidade och gjutna kors till kors gjorda av pennor, aluminiumfolie eller kinderägg.

Jag tyckte om virrvarret, det lugna kaoset. Ingen äger platsen, därför får du sätta ditt kors precis dit du vill. Större kors är fulla av mindre. Det är precis som det skall vara. Ingen kan reservera en plats utan korsen, och därmed även människorna, förenas i hoppet, kanske bönen. Jag tänker på hur naturligt det är för människan att finna styrka tillsammans. Att det att man lämnar ett kors med en bön, ett tack eller en tanke på ett ställe där andra gjort det gör att den egna vädjan både förstärks men också försvinner i mängden.

Vi lämnade inget kors. Det var inte tanken med vårt besök. Jag hade gjort det om det hade känts rätt. När vi mellanlandade i Paris på väg till USA1997 besökte vi Notre Dame (tjejerna var små och Rebecka som var 2½ år undrade var Esmeralda var).... Jag fick bud om att min farfar hade dött och då tände jag ett ljus för honom i Notre Dame. Annars gör jag sällan det: tänder ljus i kyrkor. Och kastar inte slantar i alla brunnar och fontäner eller bär stenar till stenhögar. De senaste åren har jag inte ens alltid känt ett behov att fotografera allt. Bara se det. Hills of Crosses fotograferade jag för att jag ville visa det åt er, mina läsare och åt döttrarna.

Detta inlägg om semesterupplevelser som överträffar förväntningarna blev så långt att jag får ta det som inte levde upp till förväntningarna en annan gång...