I flera dimensioner

Min äldsta dotter har en gymnasieperiod på Nordiska konstskolan just nu. Hon stortrivs, och det förstår jag. Det är lite "Fame"-stuk över hela skolan. Och tänk att få hålla på med konst hela dagarna!

Rebecka, min Hibiskusblomma, är otroligt skicklig på dimensioner. Det jag ser i hennes skulpturer är en enorm känsla för helheten, för det dolda och för djupet. Det återspeglar också hur hon är som människa. Hon har alltid liksom levt i flera dimensioner. Det är just där på gränsen till det som inte är verklighet för andra, som den absolut vackraste konsten finns. Det är där orden blir så kristallklara och bräckliga. Och där konstverken har budskap.

Under veckan de hade skulptur gjorde hon flera alster. Denna fick jag. Jag fascineras av att det inte bara är en blå man som med slutna ögon sitter på en sten och spelar på fiol, utan att det är en individ, som är helt uppslukad av och innesluten i skönheten i tonerna hans stråke framkallar.

När man har två tjejer som gått i bildkonstskola sedan de var sex år, blir det en hel massa "konstverk" i skåpen. Jag är lite kluven med detta. Mycket av det är så vackert att det borde vara framme, men jag är tyvärr inte mycket för prylar och dekorationsföremål. Önskar jag kom på ett sätt att kombinera detta.

Ett konstverk jag ofta har framme är hunden Rebecka gjorde på en keramik-kurs 2006, när hon var 10 år. Kursdragarens egen hund stod modell, och jag är hänförd över att dottern kunde återskapa den rörliga modellens karaktär, utseende och proportioner så tredimensionellt. Dessutom är färgen härlig.

Men hon är inte bara "bohemisk konstnär" som "flummar" hela dagarna i konst-salar tillsammans med andra ungdomar med stora visioner...hon kan göra våfflor också! På våffeldagan åt vi frasiga våfflor med grädde och jordgubbar.