Det händer inte mej...

På min CV skulle jag ha skrivit att jag är organiserad, pålitlig, strukturerad och ansvarstagande.

Det har jag säkert också en gång varit. Och hemma är jag självutnämnd till den som håller i alla röda trådar. Nu känner jag mig som en glömsk slarvmaja som gör saker man enbart ser i komedier om vimsiga, storögda och charmigt slarviga unga tjejer (eller så Mister Bean).

Sommartid är vi mycket på sjön. Det känns ibland olustigt att inse vilken knipa jag skulle vara i om något skulle hända mannen under båtfärderna. Därför anmälde jag mig till en Skärgårdsskepparkurs. Jag vet att det skulle låta mera glamoröst om jag skrev att mannen och jag har planer på att segla jorden runt eller så, men det vore inte dagens sanning.

Som en duktig och ivrig förstaklassare hade jag packat min väska. Jag hade missförstått platsen var kursen skulle hållas, så fast jag var väl förberedd fick jag plötsligt bråttom. Som ur film med förutsägbar handling, grabbade jag dock fel väska när jag rusade iväg.

Så när jag kom fram hade jag en väska med högstadie-skolböcker och en hel drös med teckningar och utkast still story-lines. I och för sig väldigt intressant, men inte nödvändigtvis av pedagogiskt värde för en kurs i sjömanskap och navigation.
Nåväl, jag behövde inte räkna ut bäringar eller använda transportör eller passare första lektionen så jag klarade mig fint och kvävde skrattet som bubblade inom mig!
Lite genant var det att komma utrustad med attacheväska och sedan måsta gräva fram ett pyttelitet gammalt anteckningblock ur handväskan för att göra anteckningar i...
Men man "ser van ut bara", som man säger här i Österbotten, och tar modell av katten:

även om du missberäknar hoppet och faller på golvet skall du skynda dig att få det att se ut som om det var meningen!