Innan jag träffade min man kände jag ingen som lyssnade på Jussi, ingen som sjöng Jussis arior med sådan inlevelse att tårarna sprutade, ingen som älskade sången "Till havs"...Jag har småskrattat åt att mannen sitter och söker upp inspelningar med Jussi Björling på Youtube, medan jag lyssnar på Adele, Mary J Blige och när jag vill ha något som riktigt raspar själen Caroline af Ugglas som sjunger Joplins "Cry baby".... Nu förstår jag min man, nu förstår jag världen som hyllar Jussi som tenoren med den vackraste rösten...vilken känsla i den mannens röst! Eller rättare sagt vilket brett känslospektrum i den mannens röst! När Jussis dotter gråtande sa att hennes pappa hade en vacker själv, och det hördes i hans sång fick jag ta av mig hårhandduken och torka tårarna i den.
När min äldsta dotter, Rebecka, hibiscusblomman, mådde som sämst; när hon som 11-åring bröt ihop av mobbningen hon utsattes för ville psykologen sjukskriva henne. Han tyckte att hon behövde vila. Det tyckte inte min starka dotter. Hon skulle gå i skolan. Psykologen satte en massa tilltro till min vältaliga dotter. Han pratade med henne, inte ner till henne, och mitt hjärta gick sönder. Och mitt hjärta helades.
De pratade om redskap för att orka. Om att hitta en "happy place" att kunna gå till för att finna styka och ro. Psykologen frågade om min dotter kunde komma på någon situation eller något ställe där hon kände harmoni. Vi hade en träbåt då; Old Man, som gick hela 7 knop i medvind och med extrem hemlängtan, som mannen sa. Vackra sommardagar satt mannen på taket, styrde båten med foten och spelade på sitt munspel, medan vi låg på gammaldags randiga madrasser och solade och skrattade. Det minnet är en "happy place"
För mig finns samma bildminne, av samma båt som putt-puttar genom den glittrande vattenyan, samma saltvattenstänkta man, samma rofyllda känsla...men också Jussi! Eller egentligen min man som för allt vad lungorna bär vrålar "Till havs, till havs" med sådan inlevelse att han själv gråter. Skrattar och gråter.
Och jag vet att vad som än händer har jag och mina döttrar en "happy place" att gå till....
Har man havet i blodet, så är det väldigt naturligt och nära till hands att man blir en ny Jussi:). Happy Place är båtlivet också för min del..och nog blir det några toner av Till Havs, alltid..
SvaraRaderaHärligt skrivet!
Kram
Vilket fint inlägg, du har verkligen ordets gåva, och en familj att vara happy över!
SvaraRaderaFint skrivet! Tror nog att alla skulle må så mycket bättre med ett eget litet HAPPY PLACE!
SvaraRaderaKram Gugi
Ammi (kallades du senast vi träffades), jag har läst din blogg till och från en längre tid. Jag är grön av avund över din förmåga att uttrycka dig, du gör en bara så himla glad och stundtals väldigt berörd med dina inlägg. Hälsningar Klara (fd Blomqvist från hemön)
SvaraRaderaJomen...då är vi tre...jag älskar också Jussi...kan lyssna och ryser..det sitter i bloet..Vikten av att hitta hem...till det.....Kram Karina
SvaraRaderaÅh så dumma barn kan vara mot varandra. Jag blir så himla arg. Hoppas att hon är bättre nu och att det går bra i skolan.
SvaraRaderaVilken bra psykolog. Det ska man vara tacksam över. Finns många dummingar där ute..
Hälsningar
Yohanna
Ohh, vilket fantastiskt, känslostarkt inlägg. Tack för att du delade med dig, och jag ska genast prata med min dotter om att hitta ett "happy place", hon kan nog behöva det i bland!
SvaraRaderaSå fantastiskt att ha ett happy place, hoppas att båten håller i många år till. Jag vet att det har ordnat sig för Rebecka, tack och lov för att det finns kloka människor!
SvaraRaderaGrattis till mannens barnbarn! Så fin hon är.
Hoppas att du får ett riktigt bra 2012.
Kramar
Mysiga båtbilder =)
SvaraRadera