Att kasta sig ut i ovissheten

Ibland ser jag en trailer för en film, och tänker att den filmen vill jag se i något skede. Det blir ingen film jag gör upp planer för att gå och se, utan mera som att "om våra vägar korsas skall jag ge den några timmar av mitt liv"...

Filmen Changeling, som kom ut redan 2008 var en sån film för mig. Förra veckoslutet, när mannen var på fiskeresa skulle tjejerna och jag ha filmkväll och fredagsmys. Changeling ingick i utbudet, och jag sa att den har jag velat se. Tjejerna frågade vad den handlade om. Jag hade en vag känsla av att den skulle handla om kidnappningen av ett barn...av någon anledning trodde jag att det hade med politik att göra. Rebecka-dottern, som är som ett uppslagsverk med trivial data, sa att "changeling" betyder bortbyte och syftar på att troll och älvor böt ut människobarn mot sin egen avkomma. Hmmm? Den kunde alltså vara drama, action thriller eller science-fiction. Vi beslöt att ta reda på vilket.

Kortfattat handlar filmen om en ensamstående mamma, vars pojke förvinner. Efter månader av sökande hittar polisen en pojke, som de säger är den förlorade sonen, ett påstående denna pojke backar upp. Mamman, tolkad avAngelina Jolie som gör en fenomenal rollprestation, säger att pojken inte är hennes son. Hon protesterar i vetskapen att denna främmande pojkes uppdykande betyder att letandet efter hennes riktiga son avslutas.

Filmen är fruktansvärd! Halvägs in i filmen fick jag ångest över att jag lät mina tjejer se något så grymt - på samma gång kunde ingen av oss sluta se. Filmen är baserad på sanna historier från 1920-talet. Mamman blir tvångsintagen på psykiatrisk avdelning på lösa grunder; för att hon är "obekväm" och trotsar polisväsendet. Åskådliggörandet av hur maktlös en kvinna var, och de omänskliga behandlingsmetoderna, satte sig som en klump i bröstet på oss alla.

Clint Eastwood har regisserat filmen. Den är just så rå, kantig och ändå mänsklig, som jag uppfattar honom som person. Episoden när det uppdagas vad som hänt med sonen är så skrämmande uppbyggd att det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta. Det som hände är också verklighetsbaserat.

Filmen är också vacker. Färgerna är nertonade, miljön känns autentisk och karaktärerna är trovärdiga.

Jag är väldigt känslig och det krävs inte mycket för att en film, eller en bok skall få mina ögon att tåras. De sista tio minuterna av denna film storgrät jag. Alexandra grät också. Rebecka, som tog till sig intryck på så många plan och identifierade sig med så många personer, var förstummad. När filmen var slut, beslöt vi att vi måste få den ur huvudet, och satte på Disneys Tarzan-DVD. Den är sorglig i början och som en fördröjd reaktion på den andra filmen, började Rebecka gråta hejdlöst då. Det fick oss alla skratta.

Skrattet som förlöser sorgen som inte kan bearbetas.

(bilder från nätet)