MissförSTÅND

Jag är medlem i Bongoklubben, och vår ordkonstnär och ledare Krönikören har skickat iväg en stafettpinne. Man skall skriva ner en historia om ett tillfälle när man inte trodde sina ögon eller öron.

Jag fick stafettpinnen av Helen, med den underhållande bloggen Käringen mot strömmen och skickar förvämtansfullt pinnen vidare till Millan.

Småknäppa människor hamnar ofta i situationer där de inte "tror sina ögon eller öron". Det finns aktuella historier och sådana som glömts bort. Med risk för att verka så gammal att jag börjar minnas min ungdom, skall jag berätta om när jag var 21 år. När jag sköt upp mina studier för att flytta till Amerika och börja jobba som hotellstäderska, och därmed leva livet..

Jag och min amerikanska väninna flyttade till Fort Lauderdale i Florida. Jag började jobba på ett hotell som var byggt runt ett stort pool-område. Det var tiden för Spring break och i mitten av 80-talet. Spring break är när amerikanska studerande har vårlov, och för en vecka förtränger studiepoäng, honor roll och föräldrar och bara lever rövare.

Eftersom de flesta av mina städerske-kolleger blev utsatta för bus, allt från att alla handdukar från deras städvagnar åkte i poolen, till att hela vagnen hamnade där, blev området närmast poolen ofta utdelat till mig. Trots mina unga år fick jag smeknamnet Miss Amy, efter Miss Elly i Dallas. Då tyckte jag att det var smickrande, men nu inser jag vilken lillgammal, ansvarsfull tant jag måste ha tett mig som i unga år! Men min städvagn åkte aldrig i poolen...

En dag när jag röjde i ett rum (man kan inte kalla det för städa, för ungdomarna packade in ett tiotal personer i varje rum och det fanns madrasser, kläder och ölförpackningar på varenda yta i rummet), kom en kille inlinkande. Han hade vänstra benet i gips från ankeln till mitten på låret. Han småpratade lite och frågade om jag ville ha en öl. Jag då? En öl, på arbetstid? Prudentliga Miss Amy - jo jag tackar!

-"Nej, tack"

Killen frågade om jag var säker. Till saken hör att jag försatt mig att bli amerikan genast jag flyttade dit. Alltså lade jag av med att prata den brittiska bok-engelska vi lärt oss i skolan, och anammade alla typiskt amerikanska uttryck jag hörde. Istället för att säga I´m sure, valde jag alltså uttrycket:

-"I´m quite positive!"

Killens ögonbryn åkte upp under hårfästet. Så linkade han till dörren, låste den, linkade tillbaka och drog ner dragkedjan i jeans-shortsen...

Detta är ögonblicket när jag inte trodde mina ögon!

På samma gång som jag frågade:

-"What are you doing?", hann jag begrunda min situation. Killen var visserligen mellan mig och dörren, men han hade ett handikapp i och med det gipsade benet. Kiddo från Kill Bill filmerna hade genast hittat något vapen i rummet,men allt jag hade i närheten var en ask-kopp i plast. Jag hann också förbanna att jag under gymnasietiden, istället för att gå någon kurs i självförsvar eller kampsport, satt på fredsföreningens möten och ritade duvor med olivkvistar i näbben...

Lyckligtvis var killen, trots sitt förväntansfulla tillstånd och bokstavligen ertappad med byxorna vid anklarna, resonlig. Han frågade:

-"What?"

-"What? What?"

-"I´m sorry. What did you just say?"

- "What? I said I´m quite postitive!"

Killen damp gapskrattande ner på sängen. Han hade hört mig säga I´m a part-time prostitute...

Jag gapskrattade också.

Även ännu idag kan upprepa meningarna för mig själv: I´m quite positive, I´m a part-time prostitute, och undra över hur bissart mitt uttal egentligen var, för jag får dem inte att låta likadant...

Kanske man hör det man vill höra :-)

Epilog: den kvällen festade Miss Amy med sin nyvunna vän och hans kompisar och innan hon gick hem signerade hon killens gips med "Miss Amy - the part-time prostitute <3". Hoppas han inte hade en flickvän som väntade där hemma...

Min etapp är skriven...nu lämnar jag stafettpinnen i Millans hand...