Bänkskuddardag

Jag vaknade tidigt och läste några bloggar medan jag åt min frukost. Jag blev förfärad och ledsen när jag på Malenami´s blogg läste om årets bänkskuddardag (penkkis) i det som nu är min hemort. Äldsta dottern går i den skolan, men jag förstod aldrig att fråga hur dagen var. Undrar vilken sten jag gömt mig bakom, som så totalt missat i vilken riktning festligheterna runt abiturienternas sista skoldag, har barkat! Jag gick genast och väckte dottern och frågade henne om ingen tog tag i det att det hängde lappar med personliga kränkningar runt i skolan? Nej, tydligen inte. En lärare hade uttryckt sin besvikelse över att så många lappar var så negativa! Men ändå fick de hänga kvar...

Dottern sa att det fanns en massa positiva och rara lappar och plakat också. En eloge till de unga vuxna som valde en positiv linje!

Jag hade gråten i halsen med tanke på vad dessa ungdomar utsätts för, och men dotterns långa historia av mobbning och utfrysning var jag rädd att fråga, men jag måste: "Fanns det några lappar direkt riktade till dig?" Det nekande svaret fick mitt hjärta att sjunka av lättnad. Vilket inte betyder att det inte gråter för de andras skull...

På Institutet för de inhemska språkens hemsida beskrivs penkkisen såhär:

Det är en dag då glädjen och spralligheten flödar. Abiturienterna klär ut sig på olika fantasifulla sätt, åker omkring på stan i lastbilar prydda med mer eller mindre fyndiga deviser och kastar godis till alla nyfikna som samlats för att titta på.

Det är så jag minns den tiden. När övergick rättigheten från att vara sprallig och fira att man "slutar nöta skolbänken" till att obehindrat göra personliga påhopp? Och vad säger detta om de av abiturienterna som gör såhär? De är trots allt i 18-års åldern, alltså myndiga. Myndiga personer med rätt att rösta, köpa och köra bil, gifta sig, skaffa eget pass, köpa svaga alkoholdrycker och t.om spela på penningspelautomater(?)...

Jag älskar positiva budskap, även om de ibland blir snudd på kliché-aktigt! Man kan inte få för mycket "happy, happy, joy joy" i livet. Jag har två låtar för alla ungdomar som idag är ledsna och känner sig utsatta. Lite country&western med sköna Tailor Swift. Budskapet: Det blir bättre!

You, with your words like knives and swords and weapons that you use against me

You have knocked me off my feet again got me feeling like I'm nothing

You, with your voice like nails on a chalkboard, calling me out when I'm wounded

You, pickin' on the weaker man

Well, you can take me down with just one single blow

But you don't know what you don't know

Someday I'll be living in a big old city

And all you're ever gonna be is mean

Someday I'll be big enough so you can't hit me

And all you're ever gonna be is mean

Why you gotta be so mean?

Och så en sprakande egoboost med Katie Perry med budskapet: Du är mer än värdefull, du är självlysande!

You just gotta ignite the light

And let it shine

Just own the night

Like the fourth of July

'Cause baby you're a firework

Come on show 'em what your worth

Make 'em go "oh, oh, oh!"

As you shoot across the sky-y-y

Önskar att om man inte kan vara snäll mot alla, kunde man åtminstone låta bli att vara elak!

Kram på er!