Inte klar med sommaren

Jag är en optimist. Tills i morse trodde jag att det ännu kommer en sensommar. Att vi får värme. Men när jag gick ut till bilen i sandaler och kortärmad blus tyckte jag nog att det var lite kyligt om tårna och håren på armarna stod rätt ut. Mätaren i bilen sa att temperaturen ute var 4 grader. Plus. Det är ofta 4 grader plus på vintern också. Då kallar vi det blidföre.
Jag tror att jag får sluta gå i öppna sandaler nu. För när jag körde till jobbet såg jag hösten. Dimman låg tjock på åkrarna och vällde ut över vägen och solen var orange och låg och förblindade bilförare som körde mot nordost.
Det är just ur den sortens dimma jag föreställer mig att skogens konung plötsligt kliver ut. Och jag kisar och försöker fokusera på skuggorna i dikesrenen istället för det vackra silverglittret i gräset, för jag vill inte vara med om en älgkrock. Men jag ser hösten. Jag ser spindelväven och naturens skiftning från grönt till gult. Luften är klar och krispig och för att tro att det ännu blir sensommar räcker det inte med att vara optimist, man behöver leva i förnekelse. Och det skall inte jag göra, jag skall fokusera framåt.
Så nu blir det att plocka fram strumpor och skor.

Vårt hem har nu varit utan Rebecka i två veckor och igår kväll funderade jag över när det kommer att kännas naturligt att inte ringa henne varje dag. När kommer jag att känna tillförsikt om att hon är ok även om jag inte hör hennes röst och alla nyanser i den dagligen? Kommer det att vara en naturlig övergång när den smärtfyllda saknaden övergår i en mera stilla tomhet?
För även om vi har en nära relation, ser jag inte oss ha kontakt dagligen resten av livet. Jag är igen telefonpratare. Isåfall behöver jag ha något att göra som går att kombinera med att prata i telefon. Tyvärr tycker jag att tiden jag kör bil kan simultanutnyttjas till att prata i telefon, fast jag vet att man inte borde. Pratar jag hemma går jag runt och plockar byke, matar katterna, vattnar blommorna och sånt. Och när jag inte kommer på något mera att göra med en hand säger jag "nåja, men vi hörs igen snart då"...

Ännu fattas hon mig så det skär i bröstet...