Det är säkert undersökt vilken tid på dygnet olika persongrupper lyssnar mest på radion, och trovärdigt är kanske att en massa män lyssnar på radion vid fyratiden på eftermiddagen när de kör hem från jobbet. En massa kvinnor med, liksom jag. Innan morsdagen bombarderades jag med så mycket reklam för att köpa guld och diamanter till mor/ fru att jag blev irriterad över den kommersiella betoningen på morsdagen: "ännu hinner du till xxx för att köpa en sista minuten present"
Vi har inte köpt presenter på morsdagen. När vi var barn (vi var fyra syskon) önskade mamma sig alltid bara "snälla barn". Ett kort vi knåpat ihop själv var uppskattat och en första liten bukett blåsippor var en bonus.
Jag har fortsatt med samma "tradition". Allt jag velat ha av mina döttrar är kortet de pysslat ihop själv, och så har jag skämtsamt lagt till: "och snälla barn"
Nu ångrar jag det! Jag borde inte ha önskat snälla barn. Jag borde ha önskat barn som tar för sig. Barn som hörs, barn med vassare armbågar - för snälla barn väntar och blir utan!
Detta är uppenbart när man ser på en arbetsplats. De som jobbar i tysthet, följer regler och aldrig klagar uppskattas ofta inte förrän de får nog och sticker. Vi pratade om detta på jobbet och det faktum att de "högljudda" ofta har högre lön och bättre förmåner på arbetsplatser där lönerna inte följer ett kollektivavtal.
Det är också uppenbart i skolorna. Mina döttrar, som blev just så snälla som jag önskade, markerar när läraren ställer frågor. I väntan på att läraren skall be någon svara, skriker någon annan som inte markerat, ut svaret. På utvecklingssamtalen önskar läraren att döttrarna skall vara mera aktiva på lektionerna. Jag undrar vilken skrikmatch de är ute efter...likaså har lärare i lågstadiet erkänt att de använde barn som mina döttrar (som inte bråkade) som buffertar kring stökiga barn när sittordningen i klassrummet gjordes upp. De som inte opponerar sig kan man utnyttja.
Borde ha önskat mig diamanter alltså!
Fast egentligen har jag det. Två diamanter, mina döttrar. De behöver bara hållas upp i rätt sorts ljus och bli uppskattade för stjärnglans de har.
gammal sommarbild
Det är inte helt lätt det där med att fostra barn, men jag upplever nog ändå att det är bättre med lite ödmjukhet än med vassa armbågar. :)
SvaraRaderaJag har för mig att man sist och slutligen kommer en bit längre på livets väg så, vad gäller ens egen utveckling.
Fin bild på dig och barnen! Så brun du var!
godmorgonkram från ett soligt Åland
Ohh, jag har en son som är genuint snäll och vi har haft just de här diskussionerna här hemma. Samtidigt finns det alldeles för få snälla människor här i världen, så han är viktig för världen! Vi försöker peppa honom att orka fortsätta vara snäll, eftersom det är det han vill vara och är, men samtidigt lära sig att märka när andra utnyttjar hans snällhet och kunna sätta gränser mot dem. Som tur var har han en syster som tränar honom dagligen...
SvaraRaderaSå JÄTTEbra skrivet.
SvaraRaderaDet är ju precis så det är och jag har själv funderat mycket på det där.
Så himla dumt att det fungerar på det sättet, men VAD ska man göra?
Hemma hos oss körde vi bara med en bukett liljekonvaljer till mor. BÄSTA presenten ;)
Hälsningar
Yohanna
nu är det dags igen:
http://yohannailaspalmas.webblogg.se/2013/may/real-life-esc-2013-2.html
Så sant, så sant. Det här har jag tänkt skriva om någon gång. Jag blir så upprörd när jag tänker på det.
SvaraRaderaMina barn är också av den tystare, lugnare sorten och de blir alltid omsprungna, kommer aldrig till tals, andra tränger sig före osv osv. Numera säger jag att de får knuffas tillbaka, få ta tillbaka sin plats när andra har trängt sig osv - de ska inte behöva acceptera att andra gör fel. Men visst är det galet.
Jag vill ha presenter på mors dag! En i alla fall ;)
Kram
Är det du och alla barnen..vad fina ni är...och ja inte alls lätt att fostra..men tror som du att man gör så gott man kan och vinner på att vara snäll..Kram Karina
SvaraRadera