Jag var så glad att jag grät...

...när jag kom ut från ortopeden i morse!

Jag har en likadan förändring på ryggraden som ishockespelare ofta har...

-men det är inte därför jag är glad

Förändringen är så gammal att det inte går att göra något åt den...

- men det är inte heller därför jag är glad

Jag är glad för att ortopeden/fysioterapeuten Kimmo sade att han ändå kan få min rygg i så pass bra skick att smärtan borde försvinna och jag kan fortsätta dansa, gå på gym, sitta och stiga upp ur sängen.

Jag är glad för att den delen av min rygg som är krånglig, har ett så vackert namn som sacrum (korsryggen). Jag bukar inte prata krämpor, men om min sacrum kunde jag nog hålla låda :-)

Jag är också glad för att det kändes helt bekvämt och tryggt att bli behandlad av Kimmo...trots att jag gjorde bort mig två gånger!

Eftersom förändringen på ryggen är gammal, har kroppen under åren kompenserat genom att dra ihop muskler, göra facettlås och benpålagringar på kotorna osv. Kimmo bände och drog i mina ben och bad mig sedan lägga mig på sidan på kanten av behandlingsbordet. Det fanns ingen risk för att jag skulle falla i golvet, för Kimmo höll mig i famnen (det också kändes helt naturligt). Mitt i pratet om sittande arbete och ergonomi, ställer han plötsligt frågan:

-Har du någonsin blivit manipulerad?

Detta är märkligt: ibland är jag en sådan Bimbo att det tar mig en evighet att förstå ett skämt. Och då behöver man ju bara ta till sig poängen i en mening! Hjärnan mal och tuggar på vad poängen är, men det kan vara sååå segt.

I detta ögonblick, en bråkdel av en sekund, när min hjärna bearbetade Kimmos fråga, rusade åtminstone 13 blixtsnabba tankar genom mitt huvud på samma gång. De flesta av dem sådana att jag inte kan återge dem :-). Har jag blivit manipulerad? Javisst! Till och med till sex. Jag brast ut i nervöst skratt.

-Vad menar du?

-Har någon gjort ryggmanipulation på dig?

Aah, vi pratade fortfarande om ryggen...nå, det är ju i och för sig rätt logiskt, det var ju det vår träff gick ut på! Ännu mera skratt.

Sedan höll han mig i sin famn på ett antal olika sätt, jag andades in och ut, och min rygg knakade och brakade, så att jag trodde att inget längre satt ihop. Så steg jag upp, och kände mig "fixad".

Kimmo sa att vi nog får ordning på ryggen, trots att förändringen har börjat för länge sedan. Igen detta tidsbegrepp! Jag frågade vad han menar när han säger "en lång tid".

-Tjaa, svårt att säga, men..hur gammal är du?

-45

Han hade sett min journal.

- Du är född -64, då kan du inte vara 45...??

- Oops! Jag e visst 46! (förläget skratt)

- Du är nog 47...

- ??...Nehe! För jag är född i december!

Vi skrattade åt det faktum att jag på arbetet bollar med summor med flera nollor än cirklarna i de Olympiska Ringarna, men inte kan räkna ut hur gammal jag är. Förtroendegivande!

Som ni märker har jag redan utnämnt Kimmo till dagens hjälte och det är bara lunch! Hans status uppgraderades till riddare vid nästa kommentar:

- Det är nog helt ok med 45, kunde vara mindre också, för förutom ryggen är du i jättebra skick och din kropp är yngre än 47!

Ja var så glad att jag grät.