Förändring börjar med en viskning

Trots att jag läser mycket, recenserar jag sällan. Jag tror nog att det vore en bra idé, för då skulle man verkligen fundera över vad man just läste. Och jag tycker själv om att läsa recensioner, såväl innan jag själv läst boken ifråga, som efteråt.

En av böckerna jag hade med mig medan jag bodde på hotell under båtmässan var Niceville av Kathryn Stockett. Den har legat på "att-läsa" listan länge, och nu blev det av. En verkligt medryckande bok, en bok jag ville sträckläsa...så det var inte ett perfekt val för den här resan. Utmaningen ligger i att hitta en just lagom intressant bok, så att man känner att den var värd att släpa med på resan, men inte så bra att man nästan missar frukosten, för att man inte kan lägga undan boken.

Jag skall inte recensera boken, jag ville bara skriva om de associationer som uppstod när jag läste. Även om Finland har sträng invandrarpolitik, och inte tar emot lika mycket flyktingar som grannländerna, syns redan i Helsingfors tydligt ormstruktureringen av arbetsplatserna inom service branschen. Till exempel hotellstäderskor och diskplockare är till största delen invandrare.

I och med att jag läste om hur den vita överklassen behandlade sina färgade hemhjälper, blev jag plötsligt varse om mitt beteende som hotellgäst. Jag märkte små saker som att när jag rengjorde hårborsten och håret från den blev så elektriskt att det inte landade i skräp-korgen utan på badrumsmattan, gick jag bara ut ur badrummet och lämnade det där. Men plötsligt med dubbel identitet. Jag var mig själv, duktig självförsörjande 2010-tals kvinna, men samtidigt kände jag mig som en bortskämd överklass kvinna i den djupa södern, med inrotad insikt om att någon plockar upp efter mig. Jag fick en mikroskopisk föraning om känslan att inte leva i den här verkligheten. Det var rätt lustigt.

Visst, när man bor på hotell betalar man för service, men mitt outtalade motto har alltid varit att om inte underlätta andras arbete, så åtminstone inte belasta det. Eftersom jag jobbat som hytt-städerska, går vi nu alltid iland efter en kryssning, så att hytten är "för-städad"...allt skräp i skräp-korgarna, lakanen dragna ur sängarna och handdukarna i en hög. Det är bara en vana som inte går att bryta.

Jag hälsar god morgon åt hotellstäderskor och så, men jag blev ändå varse om att det finns arbetsgrupper som tenderar att bli "osynliga". Om man sitter i ett frukost-sällskap och diskuterar och en köksanställd tyst och smidigt plockar undan använda tallrikar och bestick, och ingen i sällskapet tackar eller ens nickar åt diskplockaren, är det då ok pga av att situationen är som den är, eller är det nonchalans?

Ni som har läst Niceville vet att den handlar om tre kvinnors samarbete med att ge ut en bok som skildrar de färgade kvinnornas liv som hemhjälper hos de vita familjerna. Det handlar om -60 talet, när stora förändringar skedde, och boken tangerar en hel del stora frågor om rasdiskriminering, segregation och medborgarrätts rörelsen, men jag går inte in på de frågorna, utan konstaterar bara att som skönlitteratur är boken välskriven, fascinerande, behaglig, spännande och tänkvärd.

Jag väljer böcker mest utgående från författaren och recensioner, men ofta väljer jag en bok bara för att omslaget tilltalar mig. Här tycker jag att den amerikanska versionen var intetsägande, jämfört med...

...det brittiska, som var vackert och nostalgiskt. Men favoriten var dock det svenska omslaget...

...det var ett konstverk tycker jag. Det gör att man bara vill trycka boken till bröstet och krama den!

kram på er, Ann-Mari