Jag hade ett härligt veckoslut, med god mat, skratt, sång och spel i våra vänners sällskap och med familjen men alltid när jag blev ensam kom de mörka tankarna...
Igår när jag kom hem från arbetet berättade dottern om en omvälvande händelse i skolan. Trots att abiturienterna är hemma för att intensiv studera nu, besöker de ibland skolan för att rådfråga lärare och studiehandledare. När äldsta dottern och hennes kompis stod vid mat-utskänkningen kom en abiturient, en kille ingen av dem känner eller vet namnet på, fram till dem och sa "Jag vill att ni skall veta om att ni är värdefulla" och fortsatte med att fråga om han fick krama dem. Det fick han, och tjejerna sa att han också är värdefull.
Denna enda "random act of kindness" skingrade den tunga ångesten som låg runt mitt hjärta. Jag vet att problemet med mobbning inte försvinner för det, men inget gott kommer ur ett hjärta fyllt med bitterhet och ångest. Jag vet inte vem denna unge man är, men jag känner stor tacksamhet och enorm beundran för honom.
Usch och fy för denna mobbning! Min äldsta dotter var utsett under flera år och dom såren läker aldrig helt ut. Hon har jättesvårt för att våga lita helt och fullt på andra människor. Att det ska vara så svårt att bara acceptera och respektera varandra! Detta med att göra på detta vis som du beskriver ovanför är ju bara så bra. Sprida som ringar på vattnet....
SvaraRaderaMå så jättegott!
Kram Kram Miriam
Jag har funderat en del sedan ditt senaste inlägg om mobbning. Hur skall man få den att upphöra? Antagligen har den alltid funnits. Den som mobbar måste ju synas, finnas, ses så det kan ju inte vara svårt att veta vem, vilka mobbarna är.
SvaraRaderaDet måste kunna tas om hand på ett proffsigt sätt för en skola, men jag gissar att skolpsykologerna inte räcker till. Man drar ju in/sparar just på den typen av resurser i alla skolor. En indragning som inte alls är bra för varken mobbaren eller de mobbade.
Det är kanske någonting för hem och skola att engagera sig i på ett djupare plan.
För jag tror att den som mobbar behöver få enskild hjälp, få terapi eller vad som anses bäst, få proffshjälp. Ofta är det så att den som mobbar har dragit andra mobbare med sig, men som kanske skulle förändras om ledaren försvann från arenan, vilket han/hon kunde göra om någon tog i problemet på rätt sätt. Den människan behöver få hjälp, få insikt i varför den är som den är, mobbande. Det här är förstås någonting som vi alla vet. Vi vet också att det är snudd på omöjligt så länge man inte tar det på allvar från politiskt håll där man fördelar resurserna.
Funderingar en onsdagsmorgon. Det här kan man tala om hur mycket som helst...
Kram
Karin
Det var skönt att läsa, att en kille kramades och gav så fin credit, att alla är värdefulla...Detta med mobbing är inte acceptabelt..Man undrar vad som föds i en människa som kan utsätta andra för mobbing..Att några personer, eller från börja en person får så många med sig, och kan förstöra livet för en annan...kanske inte svagare, kanske för stark person..som mobbaren, som, säkert är den svage, inte tål...tar knäcken på och får till att vara svag..jag tror att det är mobbaren som är den svage som behöver plockas upp och få hjälp...Men vem ser det, vem tar tag i det?? Den som mobbar, kanske med psykopatvarning, tänk om han/hon får fortsätta hela livet...nu var jag dramatisk, men jag har sett en del...Ja detta är ett stort problem och har så varit i många år...
SvaraRaderaskönt att du tar upp det..Kram
Sånt är ju häftigt för annars verkar det vara bedrövligt på sin ställen. Fast av någon underlig anledning tror jag att man lite kan skylla på tredje statsmakten (media) för att vi får så många rapporter om de eländiga människorna. Dom hörs mer, dom syns mer och tidningarna säljer mer om dom skriver om just dessa. Jag vill ändå tro att dom goda är fler. Fast detta gör ju inte att jag reagerar på de onda, jag tycker dom är förfärliga. Men som här så får man tillbaka tron, det är fint!
SvaraRaderaAgneta kram