Real life, vanor o ovanor

Yohanna vädjar:

Så nu, snälla, säg att jag inte är den enda som beter sig konstigt ibland ;) Har du nån tic, är skrockfull eller gör något annat konstigt som du inte riktigt kan förklara. Som du har hittat på själv måste göras?

Javisst. Jag har läst rätt mycket om kroppsspråk, så jag vet när mina händer avslöjar mig. Mina gester när jag är osäker. Detta är ju inte "tics" precis, men saker man gör omvedvetet, men kanske blir medveten om. Om jag stryker mig på halsen eller gnider hakan läser chefen undermedvetet mitt kroppsspråk och vet att jag tvivlar på vad han säger...

Jag är inte direkt skrockfull, men mannen och hans släkt är destu mera. Det är allt från hur man överräcker salt och stål till att spotta för svarta katter. Efter att ha tittat på Rachel Rays kockprogram, lade jag till mig vanan att kasta lite salt över axeln. Bara för att det såg så kul ut. Och man kan ju alltid värja sig lite...för säkerhets skull...

Nu är det ju mest mannen som lagar mat, men frukostomeletten gör jag själv på vardagarna. Då sitter åtminstone tre katter i ring bakom mig och väntar på att få en skinkbit. De är inte helt nöjda med att få salt kastat i ögonen, så jag fick sluta avvärja olyckan på det sättet.

Min värsta ovana, eller lat är att jag gnider fötterna. Sådär som kattungar gör. Fast när kattungar gör det är det gulligt. Innan jag började vinterbada hade jag alltid kalla fötter. Min yngsta dotter gnider fötterna precis som jag. Efter att hon suttit vid datorn och "umgåtts med sina vänner" kryper hon ner bredvid mig i soffan och börjar gnida sina iskalla fötter mot mina. Det är rysligt. Jag frågade mannen hur han stått ut med mitt gnidande och mina kalla fötter alla dessa år. "Av kärlek", svarade han, "....och så vänjer man sig". Jag gnider ännu, fast mina fötter är varma. Det är kanske ett trygghetssökande...

Och så skrapar jag på sårskorpor. Jag har ännu två myggbett på benen från i somras som jag kan få ärren uppskrapade på, fast det börjar nog göra fasligt ont. Och ser fasligt ut. Denna ovana önskar jag att jag kunde sluta med, borde kanske börja röka...

Det som förargar familjen mest är kanske mitt "ytstädande". Det är en vana jag lagt till mig med. Jag vill ha vissa bord och ytor tomma, och då stuvar jag ner alla deras grejer i första bästa låda. Notera att första bästa låda inte alltid är närmaste lådan. Sedan glömmer jag tvärt vad jag stuvat ner och vart.

Men första plätten/ pannkakan går till hunden, Yohanna! Kram på dig.