Beundrar Temple Grandin!

Ibland har man tur och snubblar över något som gör stort intryck på en. Jag ser sällan på TV före klockan nio. Inte för att det inte kommer intressanta program före nio, utan för att jag kräver av mig själv att "vara duktig" tills dess. Jo, jag vet - det är en sak jag borde jobba på, men först på listan av "make-me-over"  är att komma in i motorcykel-dräkten...


Nu råkade jag sätta mig ner och en film på på TV:n fängslade mig. Filmen heter Temple Grandin och är baserad på en verklig kvinnas liv. Temple Grandin ( Claire Danes gör en fantastisk tolkning av henne i filmen) är en autistisk kvinna som har gjort  ett enormt och revolutionerade arbete för att göra  hanterandet av boskap på rancher och i slakterier i USA mera humant, och samtidigt ändå ekonomiskt. Hon är en välkänd amerikansk forskare inom husdjursvetenskap, författare, professor och talare - och jag har aldrig hört talas om henne! 

När jag var ung hade jag obehag för kött. Det har nu svängt så att jag skulle ha svårt att tänka mig att inte få äta en saftig biff, även om jag vet vad det gör för miljön. Och jag vill helst blunda för vad som händer mellan det "att det står en vacker svart-vit ko på en äng" (föredrar att se det så) tills att biffen ligger på vår grill.
När jag var ung var jag engagerad i djurens rättigheter och skrev gärna essäer om det, nu känns det bekvämare att ha skyddslappar, eftersom jag inte längre har energi för att engagera mig i allt. Därför var jag så glad att jag råkade se denna film, som fick mig att läsa om Temple Grandins storartade livsverk. 


"I think using animals for food is an ethical thing to do, but we've got to do it right. We've got to give those animals a decent life and we've got to give them a painless death. We owe the animal respect." (Temple Grandin)

Filmen fick mig naturligtvis att gråta, flera gånger. En annan sak som är oerhört viktig för mig är att kramas. Som tur är det ännu viktigare för min man, annars hade han nog känt sig trängd...
Temple Grandins har sensorisk integrations dysfunktion, vilket gör att hon hade svårt för kroppskontakt. Hon märkte dock att hon kunde kontrollera en panikattack genom att placera sig i en "kram-maskin" som finns för korna på hennes mosters ranch. Som 18-åring byggde hon en egen kram-maskin åt sig, för den "kontakten" och trycket klarade hon av och behövde.


 “It broke two years ago, and I never got around to fixing it. I'm into hugging people now. A funny thing about autism is that usually the one who is affected does not like to be held or touched, so things like hugging are hard to do, and respond to in a positive manner, so the fact that i was able to overcome this was a great accomplishment for me in my life." (Temple Grandin, 2010)


Ni har säkert hört talas om henne, om inte kolla filmen om ni har en chans. Rekommenderar varmt...