Det oundvikliga

På vår roadtrip med motorcykel i somras stannade mannen och jag två nätter i Riga. Vi promenerade runt mycket och passade på att leta geogömmor på våra promenader...ibland leddes vi till ställen för att det fanns en gömma där. Parken vid sidan om kanalen i Riga är väldigt vacker och välskött. Vi drogs till detta stället av tygremsorna som hängde från träden och "våldgästade" ofrivilligt ett romatiskt bröllop.

Följde man promenadstråket kom man till denna vackra fontän. Solen sken, det var lugnt och fridfullt...

...ett par som tog sig fram i en trampbåt påminde om oss igen om romantiken. Mannen och jag höll varandras händer och log mot varandra...

Ur vattendiset från fontänen dök en skönhet upp. Våra hjärtan dunkar alltid lite extra när vi ser vackra träbåtar. Den lackade varma träfärgen passar så bra mot naturens grönska och vattnets blyertsgråa yta.

Men vi vet att man inte kan göra snabba girar med en axeldriven båt...inte heller med en trampbåt...en kollision var oundviklig. Kaptenen på båten hade två alternativ; att ramma trampbåten eller köra upp på kanalkanten...

Han valde det mera säkra alternativet. Ingen skadades, inte heller skönheten, utan de kunde fortsätta färden...

Ibland är livet också sådant. Man är på kollisionskurs. Det är oundvikligt. Hinner man, och är sansad kan man väga alternativens för- och nackdelar. Och välja. Kanske minimera skadorna.
Men ibland dyker någonting bara upp ur dimman och man hinner inte väja...

Vi har haft en höst av avsked. Det var oundvikligt att döttrarna i något skede börjar flytta hemifrån. Men efter att så intensivt varit en familj på fyra, känns det tomt att vara tre. Jag försöker att inte räkna dagar tills Rebecka kommer hem på höstlov. Det finns ett återseende att se fram emot!

Det var också oundvikligt att vår hund skulle dö. Att vänja sig vid tanken att hon inte är här är svårt. Värst är det att komma hem. Många av katterna möter också i dörren, men de är tysta skuggor, inte glatt välkomnande. Vi sparar, av gammal vana, broilerbitar åt från middagen åt Danja. Honkatten spelar oss spratt genom att springa på laminatgolvet med klorna ute - ljudet är hundlikt och vi ser på varandra och tänker: Danja?