Real Life: ÅLderskris

X - ålderskris - vad är det? frågar Yohanna i veckans Real Life
Jag associerar genast till någon, inte helt ung, för vilken det är en utmaning att acceptera den egna åldern. Eller snarare normerna som kopplas ihop med den egna ålder. Vad det är ok att göra, hur det är ok att se ut etc. Fast det ju till lika stor del är en ålderskris om en tonåring försöker vara vuxen, klä sig vuxet, förfalska ID för att slippa på krog eller så. Då är man ju inte helt i synk med den egna ålder heller, men då pratas det mera om att vara brådmogen, inte att ha en ålderskris.
Eftersom samhället blir mer och mer utseendefixerat, tycker jag att ålderskris mest har med utseendet att göra. Att vilja se yngre ut helt enkelt. Även om det säkert också finns många som räknar åren och får ångest över hur många som gått, och vart de for.

Har jag eller har jag haft någon ålderskris?
30-ålderskrisen är väl vanligast, tror jag. Steget från att vara ung till att vara yngre medelåldern är stort. Jag missade den krisen, eftersom jag just då fått mitt första barn och var helt upp i småbarns-mammarollen. Sedan kom 40-strecket (märkligt förresten att man inte pratar om en 42-års ålderskris t.ex). Jaa-a, det kände jag svagt av. Och då det dessutom kändes som om allt man levat ut tidigare i livet nu fyllde det fysiska utrymmet så att säga. Med hull och hår! Bokstavligen. Och så började tyngdkraften göra sitt.
Enda botet mot detta var att försäkra sig om att göra spontana saker. Vara lite sprallig. För både manen och jag tog till oss ordspråket "Så länge man är impulsiv är man ung".

Nu känner jag mig rätt nöjd i min ålder. Och då menar jag att jag är nöjd med min ålder nu...har inte känt något större sug efter att fylla femtio!

Hur är det att bli vuxen?
Stor filosofisk fråga. I korthet är det att få humor och självironi. Att topparna av entusiasm och dalarna av irritation mjukas ut...lite jämnare lunk, vilket inte är så tråkigt som det låter. Och för mig var det att lära känna en person utifrån den individ personer är, inte utifrån de fack personen satts i, eller det personen trodde att den måste vara. Och att ha lärt mig tycka om den personen. Mig själv.
Att bli vuxen är också till en del att skifta tyngdpunkten från att vara i sig själv och se utåt, till att även vara utanför sig själv, kunna betrakta saker från flera sidor. På gott och ont, man kan också trassla in sig i att ta för mycket hänsyn till vad andra tycker...

Är man som man alltid har varit FAST med en bunt ansvar som styr en istället för föräldrar som styr en?
Jag tycker att jag hade och tog mycket ansvar redan som ung. När jag i USA jobbade med jämnåriga började de kalla mig för Miss Amy, efter Miss Ellie i Dallas, för att min roll blev rätt lik hennes. Den som tog ansvar, jämkade och log. Att bli liknad vid en 60-års farmor är kanske inte det mest smickrande man kan  uppleva som tjugoåring, men likväl gör det mig varm om hjärtat när jag tänker på det.
Jag har aldrig egentligen upplevt att mina föräldrar styrt över mitt liv - vilket inte skall förväxlas med en fri uppfostran. Jag har fått en lite gammaldags uppfostran, där artighet och hänsyn och tillit spelat en stor roll.

I korthet: jag har inte ännu upplevt en riktig ålderskris, men har på känn att 50-sträcket inte går helt smärtfritt förbi...