Allt det där om havets helande kraft

Varför betraktar vi havet? När havsytan ligger blank som en spegel - ser vi då in i oss själva?

I fredags hade mannen och jag nattvakttur vid båthamnen där vi har båtplats. När vi kom dit på kvällen var det redan mörkt och hamnen var upplyst av det gula skenet från strålkastarna. Vattnet låg mörkt och stilla som olja. Det var trollskt vackert och rogivande. Tystnaden på ett ställe som vanligtvis sjuder av liv och rörelse är annorlunda än tystnaden djupt inne i skogen.



Jag älskar havet i de flesta av dess former. När jag gick på bryggorna insåg jag hur speciellt natthavet alltid varit för mig. När jag bodde i Los Angeles var jag sällan på beachen dagtid. Däremot var jag ofta på stranden på natten. Ensam eller med min dåvarande svägerska, som också var min bästa vän och syster.
Ibland var även hennes man med. Han var rädd för vatten, men när stranden låg öde och månen glittrade ute på oändlighetens rand, gick han till knähöjd ut i vattnet. Mörkret omslukade den storväxte mannen och allt vi såg var glöden från hans cigarett. I det ögonblicket blev han blev ett med det han fruktade.



Märkligt nog känner jag att det nattsvarta havet ger mig energi och livskraft. En stunds ro från omvärldens alla intryck och påtryck.


Jag har bara blivit för bekväm för att söka mig till mina kraftkällor...