Jag har äntligen förstått att jag själv är ansvarig för en stor del av hur jag blir behandlad. Jag har i teorin vetat det ända sedan tonårens djupdykningar i filosofiska texter...men det tog årtionden av "springande huvudet före i glasdörren" innan jag insåg att tvekan inför att säga ifrån inte alls var i relation till rädslan för följderna. När du en gång sagt "nog nu!" - utan aggressivitet eller bitterhet, omsluter dig självkänslan som en varm skyddsfilt.
Jag betraktar min underbara starka och oberoende katt och inser att han vetat detta redan länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du skriver ner dina tankar om detta :)