Jag ville läsa Sandmannen av Kepler, men fick inte tag på den. I biblioteket hade de den som ljudbok och även om min senaste (och första) erfarenhet av ljudböcker inte var så lyckad, beslöt jag att pröva igen. I den första ljudboken jag prövade att lyssna på störde uppläsarens andning och lätta smackande mig så att jag måste ge upp.
Sandmannen, uppläst av Jonas Malmsjö var en positiv upplevelse.
Jag slukar böcker och läser också väldigt fort. Som ni förstår skummar jag då också och ibland hoppar jag över "onödiga fältbeskrivningar". Det är mycket mera komplicerat att "skumma" med en ljudbok, så jag lyssnade på varenda ord. Och när jag vande mig vid det, var det enbart givande. Jag var tvungen att låta boken berättas just så som författaren (författarna) hade skrivit den, utan att skynda för att få svaren eller upplösningen jag väntade på.
Det var en upplevelse att höra meningar om hur tunga snöflingor dansar i gatlyktornas sken och hur kölden kändes mot huden och verkligen låta orden forma en känsla så påtaglig att jag måste vrida upp värmen i bilen.
Nu har jag lyssnat ut Hypnotisören uppläst av Peter Andersson och även den lämnade kvar en positiv känsla. Jag vet att jag är sen med att läsa pseudonymen Keplers böcker, men jag reagerar ofta så om böcker som får mycket uppmärksamhet av "massorna". Jag läste "Fifty Shades" först i somras, och då bara efter att en manlig holländsk affärsbekant sa att jag inte kan uttala mig om den (som tantsnusk) om jag inte läst den. Det hade han ju rätt i. Nu har jag läst hela trilogin och kan uttala mig om den. Tantsnusk och upprepningar.
Hypnotisören var ibland så spännande att jag blev sittande i bilen några minuter efter att jag kört in på gården hemma.
Problemet med ljudböcker är att jag inte kör så mycket (jag lyssnar enbart i bilen). Det tar mig en kvart att komma till arbetet. Det tar alltså ganska länge för mig att få en bok uppläst. Som tur är fungerar min hjärna så att jag kan läsa andra böcker på samma gång.
