That´s a knife!

Jag har sedan länge haft en Iisakki Järvenpää kniv i min bil. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövt den, så vi kan ju säga att jag har den för att leva upp till ryktet finnarna har i många ställen av världen; finnarna går ingenstans utan kniv och de flesta meningskiljaktigheter kan lösas med en kniv.

Om man tar i beaktande att många unga amerikaner jag träffade när jag reste på 80-talet faktiskt trodde att Finland var en avlägsen plats där isbjörnar strök runt husknutarna, kan man ju nog tycka att en kniv i bältet ärhelt på sin plats i och för sig.

I min mans familj går ett starkt genetiskt stråk som medför en fetischism för knivar, multiverktyg och vapen. Denna ådra syns tydligt hos hans äldsta och yngsta dotter. Och eftersom ett intresse ibland förstärks genom generationerna har den yngsta dottern, Alexandra, utvecklat intresset till ett hantverk. Hon har nu tillverkat sex knivar, med tillhörande fodral. En åt sin pojkvän, en åt sin pappa, två på beställning, en åt sig själv och även en åt mig...

Så nu byter jag utan den massproducerade Järvenpää-kniven (till vänster i bilden) till en unik kniv att ha med mig. 

Och hoppas att jag inte behöver använda den. Ja på sin höjd då till att öppna ett korvpaket med om vi är på utflykt och - även om det är föga troligt - mannen skulle vara utan kniv...

Iisakki Järvenpää är för övrigt en väldigt känd finsk knivtillverkare och deras hästhuvudknivar är bland de vackraste jag sett i kniv-väg. Så i min bok rör sig den 17-åriga dottern i fina kretsar...

Vad hände?

Liksom tvätten som skulle vikas, arbeten som skulle förberedas och saker som skulle sorteras samlades på hög, samlades även blogginläggen. De fanns någonstan under pannbenet, men orden formades bara i tankar, inte i text.
Det går bara en viss tid att ha för mycket att göra och alltid göra undan allt halvhjärtat i sista minuten. Till slut säger ens finurliga kropp lyckligtvis stopp. Turligt nog hade jag bokat in en två veckors semester i april. Den första längre vintersemestern jag haft på 15 år...och jag vilade och andades och i takt med att jag slappnade av och andades djupare kände jag hur orken kom tillbaka.

Och jag beslöt, igen en gång, att bryta av piskan jag svingar över min egen rygg och börja vara snällare mot mig själv. Och nu är jag det. Krävande kommer jag alltid att vara, men jag skall försöka vara tålmodigare med mig själv också Då tror jag att jag är tålmodigare med min kära make också. Och det uppskattas säkert...

Vi firade 20-års bröllopsdag på semesterresan

Ann-Mari

Om gråt och katter...och böcker

Jag är en person som gråtit mycket. Gråtit för att ha varit ledsen. För att jag är så känslig. Allt för känslig, tyckte en chef som trodde att jag använde tårar som vapen när han skoningslöst skällde ut oss för det ena eller det andra vi inte hade ansvar för.

Jag har försökt lära mig att bry mig mindre, skaffa mig hårdare hud och mera skinn på näsan. Att inte reagera så starkt på allt som är fel, utan bara accepetera det. Det lyckas ibland, och ibland inte. Jag är ändå förvånad över att det alls lyckas. Att jag kan behärska min känslighet. Förstås finns det ett pris, man blir mera okänslig..

Det jag inte kan behärska är tårarna som kommer när jag är glad. Tårar av empati, tårar vid känslomässiga episoder i filmer, youtubeklipp, reklamer och böcker. Dessa tårar har jag alltid haft, men nu mer än någonsin. Kankse är det de tårar jag håller tillbaka, men som vårflöden hittar andra vägar att komma ut.

För några veckor sedan läste jag klart "En man som heter Ove". Min Maine Coon, som tycker att dehär morgnarna när bara jag är vaken, är hans och min tid, lyfte en enorm tass och drog ner mitt huvud för att tvätta mitt hår och bet mig lekfullt i hårbottnet. Jag skrattade och gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. Men sedan sa jag att jag ville läsa.
"En man som heter  Ove fick mig att skratta, le och ibland fnysa till av glädje. Men från sidan 336 framåt började mina ögon tåras i något som några boksidor senare blev ett så högljutt snyftande att katten lyfte på huvudet och stirrade oroligt på mig. Jag skrattade genom gråten. Det är den bästa sortens tårar, att få gråta fast man är lycklig. När jag hade läst klart boken borrade jag in ansiktet i pälsen på katten och kände glädjen över att att Fredrik Backman skrivit en bok om de som har stora hjärtan men inte kan eller vill visa det.

Gör som katten, njut av veckoslutet!

Ann-Mari

"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

Snedvriden bild

Mitt minne har aldrig varit bra och flera år av ångest på arbetsplatsen gjorde det inte bättre. Läste nu att multitasking också inverkar negativt på minnet. Det är liksom kört för mig då. Jag får fortsätta med att anteckna allt och skriva "att göra - listor"...

Jag försöker, men varierande framgång, vänja mig av från behovet att alltid använda all tid till att göra något. Ser jag på TV skall jag helst ha ett berg av byke att vika, på kafferasterna kan jag sticka, medan jag pratar i telefon kan jag städa undan grejer - ja, ni vet.

Eftersom jag själv nu är fokuserad på multitaskingen/ duktighetssyndromet  blir jag avsevärt mycket mera uppretad av Bafucins reklam än Kappahls 50 shades underklädesreklam som fått så mycket kritik över att vara sexistisk. Kvinnan, som sjunger om Bacufin, spelar inte bara på piano utan studsar även - av en anledning jag för mitt liv inte kan förstå - oavbrutet en fotboll på huvudet! Jag kan försvara min egen multitasking, där jag nyttjar "dödtid" till att vara "duktig", men damen här har nog ett hysteriskt behov av att vara aktiv. Eftersom hon tagit Bafucin kan man dessutom anta att hon är sjuk. "Multitasking deluxe kombinerat med Stålkvinnan som trotsar flunsan".
Och varför? Dumt nog finns det en massa människor kvinnor som inte vilar när de är sjuka. Jag hör dit. Mina sjukdagar på 10 år kan räknas på ena handens fingrar.

Reklam som får kvinnor att framstå som lyckliga när de lyckats få en gräsfläck från barnets byxor, smetat så mycket täckande kräm i ansiktet att de "ser yngre ut" eller studsar en fotboll på huvudet får mig att vilja blunda.

På en croquilektion skulle vi rita an modellen utan att titta på det vi ritade. Blicken skulle vara fokuserad på modellen och hjärnan skulle arbeta. 

När man inte ser klart, blir det lätt en snedvriden bild.

Att få tänka om

Ibland, tidigt på morgonnatten kommer Bo-Bo och sover på min mage. Om jag råkar ligga på rygg alltså. Nu har jag flera morgnar vaknat av att jag sover på sidan och Bo-Bo ligger utsträckt på mig. Balanserande mellan mina revben och min höft.

Det kan ju låta mysigt, men det är inte så smickrande. Jag föreställer mig trots allt att när jag ligger på sidan blir det inte så mycket yta för en katt att sova på. Tänker mig en bergskam liksom. Klippiga bergen eller nåt.

Det att Bo-Bo som är den kortaste, rundaste och klart klumpigaste av våra katter kan finna en skön sovställning där, utan att ha klorna förankrade i mig, får mig att tänka om. Ingen bergskam alltså, snarare en bred ås. Hmmm?

Inte jag, utan en av våra croquis modeller :-)

En kvart om dagen

Jag ville läsa Sandmannen av Kepler, men fick inte tag på den. I biblioteket hade de den som ljudbok och även om min senaste (och första) erfarenhet av ljudböcker inte var så lyckad, beslöt jag att pröva igen. I den första ljudboken jag prövade att lyssna på störde uppläsarens andning och lätta smackande mig så att jag måste ge upp.

Sandmannen, uppläst av Jonas Malmsjö var en positiv upplevelse. 

Jag slukar böcker och läser också väldigt fort. Som ni förstår skummar jag då också och ibland hoppar jag över "onödiga fältbeskrivningar". Det är mycket mera komplicerat att "skumma" med en ljudbok, så jag lyssnade på varenda ord. Och när jag vande mig vid det, var det enbart givande. Jag var tvungen att låta boken berättas just så som författaren (författarna) hade skrivit den, utan att skynda för att få svaren eller upplösningen jag väntade på.

Det var en upplevelse att höra meningar om hur tunga snöflingor dansar i gatlyktornas sken och hur kölden kändes mot huden och verkligen låta orden forma en känsla så påtaglig att jag måste vrida upp värmen i bilen.

Nu har jag lyssnat ut Hypnotisören uppläst av Peter Andersson och även den lämnade kvar en positiv känsla. Jag vet att jag är sen med att läsa pseudonymen Keplers böcker, men jag reagerar ofta så om böcker som får mycket uppmärksamhet av "massorna". Jag läste "Fifty Shades" först i somras, och då bara efter att en manlig holländsk affärsbekant sa att jag inte kan uttala mig om den (som tantsnusk) om jag inte läst den. Det hade han ju rätt i. Nu har jag läst hela trilogin och kan uttala mig om den. Tantsnusk och upprepningar. 

Hypnotisören var ibland så spännande att jag blev sittande i bilen några minuter efter att jag kört in på gården hemma.

 Problemet med ljudböcker är att jag inte kör så mycket (jag lyssnar enbart i bilen). Det tar mig en kvart att komma till arbetet. Det tar alltså ganska länge för mig att få en bok uppläst. Som tur är fungerar min hjärna så att jag kan läsa andra böcker på samma gång. 

Betjänt av betjänt

På torsdagarna har jag vanligtvis croquis teckning, men ibland ersätts den av vernissage på Visu-galleriet här i staden. En av konstnärerna som nu ställer ut, Marcus Lervik ställer ut en film gjord som en loop. Loop är ett begrepp jag lärt mig i konstskolan; det är ett stycke som hela tiden upprepar sig själv så att gränsen för början och slut suddas ut. Det är en intressant kontrast till vårt samhälle där så mycket är definierat av just början och slut. 

Videon visar en massa solrosfrön som börjar gro ackompanjerade av ett rytmiskt trummande (även det en loop). Med jämna mellanrum vibrerar rummet som videon visas i av ett dovt manligt hummande, och då är  filmen klippt med en snabbare sekvens, vilket gör att de små plantorna växter och rör sig snabbare. Jag uppfattade det som om hummandet påverkade de små fröna och tänkte på pappor och barn. Hur rörande de små spritter till och lever upp av den plötsliga uppmärksamheten.

Trender och mode går också i någon form av loop. Så gäller vår betjänt. Jag ville ha en för mannens kläder, eftersom han byter mellan arbets- och civilkläder varje dag, och efter idogt letande hittade jag en för många år sedan en stilig betjänt i stål och svart.

Nu såg jag på flera trendbloggar att betjänten är inne igen. Så nu dammar vi gubbstatusen av vår sovrumsherre och visar stolt upp honom.

För det mesta hänger sängöverkastet på betjänten.

Om man håller sig lugn och inväntar tidens gång blir de mesta inne på nytt. Fast om du har kvar ett pannband i neon eller en midjeväska med nitar är det nog enbart som kuriosa du skall spara dem. Råd från coachen - blir knappast modernt igen. 

Trevlig fredagskväll!

"Vit väst bärs med damer närvarande (=fest)"

Rubriken är från en en vett & etikett sida på nätet. Jag tyckte om parentesen - när damer är närvarande är det fest!

I fredags klädde vi upp oss till tänder och tår och gick på fest. Vi kände oss verkligt fina, sådär som stjärnorna säkert känner sig när de går röda mattan till Oscarsutdelningen - som en XL version av Brangelina :-)

För mig som ofta stoppar ner plånboken och mobilen i en jackficka och rusar iväg kändes det absolut lyxigt att gå omkring i svepande långkjol (som man Askungelikt måste lyfta för att kunna gå i trappor) och med en liten aftonväska i silver i handen. Så liten att allt som rymdes i den var ett läppstift. Stort sett.

På söndagsmorgonen hämtade mannen  min frukost till sängen. Nej, vi festade inte från fredag kväll och genom hela lördagen, men på lördagen hände inte så mycket...vi hade mysdag. Vi var ut bara när vi for till gravgården för att tända ljus. Det gjorde vi när mörkret fallit och låg som en tjock varm filt över gravarna som låg bäddade i fladdrande ljussken, saknad och kärlek.

På söndagskvällen tappade mannen upp ett aromatiskt bad åt mig. Jag släntrade dit med vinet jag hade kvar efter älgsteksmiddagen han tillrett, tände ljus och la på Vaya Con Dios CD:n.

Man skulle kunna tro att vi firade något extra på söndagen, men det gjorde vi inte. Det var en helt vanlig söndag. Och mannen är på många sätt en helt vanlig man - men speciell på det sättet att han allt sedan han omslöt mig i sitt hjärta har fortsatt att göra små och stora saker av kärlek till mig.

Eller också kom han ihåg att det på fredagen var 20 år sedan han friade och vi förlovade oss. Det gjorde inte jag...

Ät, se på film och älska

I natt åker Rebecka tillbaka "hem" till Sverige. Vi har haft en fin vecka med god mat och mys. På lördagskvällen var mannen på bastukväll till en kompis vars barn har genomgått en stor operation och vi tjejer hade myskväll med den mat Rebecka önskade sig. Stekt broiler och potato skins. När vi ätit oss proppmätta såg vi två märkliga, men ändå inte dåliga filmer. Den första var den tyska svartvita filmen Das Weisse Band - Eine deutsche Kindergeschichte, som vann bästa filmpriset i Cannes 2009 och var nominerad för Oscars. När filmen var slut visste vi inte riktigt vad som hade hänt, men vi tyckte ändå alla att den var bra. Så lång från Hollywood man kan komma. 

Sedan såg vi "Beasts of the Southern Wild" - en annan tung men magisk film om den lilla tjejen Hushpuppy, tuff kärlek och fattigdom och i bakgrunden orkanen Katrina. 

"When it all goes quiet behind my eyes, I see everything that made me flying around in invisible pieces."

Igår var hela familjen och såg Thor: The dark World. Mannen "offrade" sig kvällen innan och spelade Alias med oss - sällskapsspel är inte först på hans lista över saker han gillar att göra - så jag "offrade" mig för detta. Jag såg den första Thor och tyckte den var ok, men även om jag tycker mycket om fantasy filmer har jag fördomar mot "rymdfilmer" (jag avskyr Star Wars!). Jag blev helt betagen av denna. Underbart vackert gjord, härlig humor och mycket känslor.

Tjejerna, som är pålästa när det gäller fornnordiska gudasagor, skrattade åt att de i filmen riktigt pratade om Odins hustru som Frigga, men att det i svenska översättningen stod Freja. Vanligtvis brukar ameriaknerna få det fel, och Helsingfors kan vara huvudstad i Sverige, men nu missade den svenske översättaren på s"sin egen historia"

En härlig vecka är till ända. Hoppas Rebecka fått tankat kärlek så hon klarar sig till jul...

Små saker - stor glädje

Rebecka kommer hem idag för att tillbringa höstlovet hemma hos oss. Jag har längtat efter henne. 

Vi gjorde om hennes gamla rum till hobbyrum och från det att jag i söndags bäddade en madrass åt henne har Rebeckas katt Bobo sovit där. Han längtar också efter sin flicka...

När Rebecka, som 17-åring flyttade till Nässjö hade hon med sig flera tunga lådor och väskor. Dessa var fyllda med de saker hon inte "klarar sig utan", dvs hennes allra käraste böcker. Ca 200 stycken. De har hon nu haft runt om i sin lilla lägenhet. 

(Dessa bilder är lånade från nätet)

Så hittade jag en stor begagnad bokhylla till bra pris på det lokala köp- och säljtorget. Några e-mail senare hade jag köpt den. Kvarstod problemet att få hem den till Rebecka. Säljaren sa att den var väldigt tung. Rebecka ville ogärna fråga någon kompis föräldrar och jag grubblade. Vi skall själva dit över julen, men säljaren ville bli av med hyllan genast.

Efter mera grubblande mailade jag Rebeckas hyresvärd med mitt lilla problem. Och det skötte de om! Jennie och Rasmus for med paketbil och hämtade hyllan och bar sedan upp den tre trappor med Rebecka. Någon timme senare skickade en nöjd dotter mobilbilder på en bokhylla fylld med böcker. 

Vad glad jag blir över människor med stora hjärtan och vilja att hjälpa till!

Konsten att kombinera

...eller att kombinera konst.

Med hjälp av dottern Alexandra målade jag en häst på en vägg för något år sedan. Nu går Alexandra ett mellanår på hantverkarlinje på en folkhögskola och producerar allt möjligt åt mig och åt sig själv.

Åt sig gjorde hon denna skärm, till vilken hon ännu skall fixa tyg på de enskilda panelerna. När hon och pappan hämtade hem skärmen blev den av en slump placerad i hallen precis framför hästen. Under dagen hajade vi alla i tur och ordning till över hur det såg ut som en enhet.

Hästen skulle passa perfekt i skärmen, problemet är att den är målad direkt på en tegelvägg, inte på en duk...

Det var länge sedan jag var här inne. När jag förlorade (eller glömde) rutinen med att blogga var det som om allt annat på listan över saker som jag inte gjort genast tog över den "lediga" tiden. Men den listan blir inte heller kortare - tvärtom. Alltså skall jag komma in i den här rutinen igen. Lära mig kombinera saker jag vill göra med saker jag bör göra. Igen börja skriva ner vad som händer och vad jag funderar på. Och besöka mina bloggvänner igen.Jag har saknat er!

När man hinner tänka det värsta...

I morse steg jag upp med tungt hjärta. Jag gick modfällt och kontrollerade dörrarna ifall Alexandras lilla honkatt, som varit på rymmen i tre nätter, skulle synas till. Inte skuggan av en katt...
Medan jag stekte min omelett tänkte jag att jag nog idag måste prata med dottern och säga att det nog är bäst att sluta hoppas. En innekatt har inte samma förutsättningar att klara sig ute i naturen som en "bondkatt" har...
Funderade också på om denna höst skulle bli lika sorgtyngd som den förra när vi måste avliva vår hund.

Jag svängde mig om för att ge skinka åt Maine Coon:en när jag såg en rörelse utanför terassdörren. Jag rusade ut, och där var hon. Hon rusade in och raka vägen till matbacken!
Jag grät av lättnad när jag kunde väcka dottern, som gråtit sig till sömns, och säga att hennes katt hade kommit hem.

När jag satte mig i bilen såg jag på lapparna jag hade printat ut dagen innan för att lägga ut. Jag och Murphy har en nära relation, även i små saker. När jag printade dem tänkte jag: "om någonsin så dyker upp, så är det genast efter att jag stiftat upp alla lapparna, så att jag får gå och samla ihop dem igen"

Jag smålog också åt att den lilla vidskeplighet jag har i mig sa: "slå på alla trummor, tjejen", sätt upp det på Facebook, ring katthemmet och kattfångaren...även om det får dig att verka smått hysterisk. De flesta har trots allt "hört om katter som varit borta i flera veckor och kommit hem". Men gör du allt detta kan hon dyka upp och få dig att känna dig lite fånig.
Jag kände mig inte fånig. Det var svårt att inte veta vad som hänt Niece, och ännu svårare att se min dotter ängslas.
Nu känner jag mig glad

Sova allena

Min yngsta dotter stiger nu upp nästan samtidigt med mig och jag insåg hur van jag är vid mina ensamma morgonrutiner. Nåja, ensamma och ensamma...jag har allt från en till fyra katter i fötterna - men ingen av dem behöver badrumsspegeln när jag gör det!

Innan jag hann bli irriterad slog det mig att allt detta kommer att ändras nästa år när hon, som det nu ser ut, också flyttar iväg för att studera. Också hon, likt äldre systern, till Sverige...

Jag insåg också att eftersom mannen har rätt mycket arbetsresor med övernattningar kommer jag i framtiden att sova mycket ensam. Nåja, ensam och ensam...en till tre katter sover ju nog med mig, men ingen dotter som bäddar ner sig bredvid mig så snart mannens sida av sängen är ledig.

Jag tänkte också på motsägelsen i det att jag förra veckoslutet när jag jobbade på en mässa (efter en intensiv sommar av roligt umgänge) njöt av att vara ensam på hotell två nätter inte betyder att jag ser fram emot att sova ensam hemma.

Jag vet att jag anpassar mig till det också. Människan är rätt bra på att anpassa sig, förutsatt att hon mår bra. Men att bli ett barnlöst hem är nog en så stor omställning, att jag gott kan ta ut sorgearbetet lite i förskott :-) Så det blir mera hanterbart sen - även om det är onödigt och dumt att grubbla på förhand.

Grumpy

Loppisfyndare?

 Jag läser ofta om bloggare som gör tokfina loppisfynd. Jag för regelbundet saker till Röda Korsets lopptorg, men går sällan själv på lopptorg. I somras gjorde jag det för att se om jag kunde hitta något till vår Medeltida fest. Det gjorde jag inte. Däremot förundrades jag över allt vad folk säljer, t.ex Mc Donalds leksaker och begagnade underkläder...jag får små ångestattacker och måste börja putsa händerna med våtservetter bara av att se på alla dessa saker, även om jag inte rör vid dem. Och så undrade jag var alla fynden är??

Mitt ett-och-ett-halvt år gamla bonusbarnbarn kom och hälsade på i somras. Jag tänkte att det vore praktiskt att ha en matstol åt henne. Det är väldigt svårt att hitta begagnade matstolar, men dagen innan hon skulle komma förde vi saker till Röda Korsets loppis och fick syn på denna. De hade prissatt den till 15 euro. "Fint", tänkte jag, "den tar jag".

På väg till kassan märkte jag att snabblåsen var ersatta med skruvar, den var alltså inte i toppskick. Jag gjorde något som jag sällan gör - jag prutade. Jag låtsades vara tveksam till att ta den, för den kanske inte var så barnsäker. Tjejen i kassan sa att jag får den för 10 euro. "Kör till!"

Den fungerade fint och kom till nytta under tösens vistelse. I går fick vi hem Ikeas nya katalog. Dottern Alexandra bläddrade i den och sa plötsligt. "Mamma, se! Är det inte samma stol?" Jamänvisst, samma stol! Bara det att som ny kostar den 12,99 euro."Vilken tur att du inte betalda 15 euro för en söndrig begagnad, när en ny, hel kostar 12,99!" sa dottern.
Jaa-a, vilken tur jag har! Eftersom jag hade sån tur kan man kanske vara generös och kalla det för ett "loppisfynd"? Tur att pengarna går till ett gott ändamål...

Tillbaka i tiden

Min semesterpaus blev längre än jag tänkte mig. Det var för att jag gick tillbaka i tiden...ända till medeltiden.

Foto från vår Medeltida fest denna sommar

Fast det tog inte flera hundra år att komma tillbaka från medeltiden...enbart ett klädbyte så var vi tillbaka i nutiden! Jag gick tillbaka till tiden innan bloggar.

Efter vår semesterresa sköt jag upp återupplivningen av bloggen dag efter dag. Ju längre jag sköt upp det, desto svårare verkade det att skriva ett inlägg och vara tillbaka. Vad skulle jag skriva om mitt i allt? Referera semestern, eller bara börja med ett inlägg om dagen nu?

Detsamma gällde för att läsa mina favoritbloggar. Jag hade ju missat flera veckor - skulle jag bara börja läsa från stunden, eller gå tillbaka tills där jag slutade läsa? 

Och så skulle jag vilja städa upp här lite. Jag skulle bland annat vilja minska etikettantalet drastiskt, men vet inte hur jag kan göra det...

Lättare än att svara på dessa frågor, var att fortsätta tystnaden. Och så glömde jag bort mina inloggningsuppgifter till min egen blogg!

Jag beslöt att verkligen känna efter om jag vill blogga, så jag lät helt enkelt allt vila. Och kom fram till att jag saknade både skrivandet och läsandet...så nu är jag tillbaka.

En helt vanlig tisdag. När det är höst i luften, tunga moln skymmer solen, och luftfuktigheten är hög. En tisdag när vi igen är bara yngsta dottern och jag kvar hemma, för att äldsta dottern har återvänt till sin studieort, och mannen har börjat sina arbetsresor igen.

Och katterna protester över att ytterdörren nu stängs för nätterna och de inte kan komma och gå som de vill på glasverandan också. 

Semesterpaus

Nu tar jag en paus för semester. Vi kommer att resa runt och jag har inte möjlighet att hälsa er välkomna här, eller häksa på hos er. Tomt är här dock inte, jag lämnar lillprinsen att härska här. Han är det goaste som finns, även om han ibland försöker vara lite aristokratisk och stolt. 

Ha det bra så länge!

Real Life - Sommarlov

I veckans REAL LIFE har Yohanna temat SOMMARLOV.

Vilken låt förknippar du med sommarlov?
Hmmm...med ungdomens sommarlov förknippar jag gärna "Omkring tiggaren från Luossa". Bara därför att jag en tid var så förälskad i en kille med lite vildspretigt hår, sensuella ögon och en brun mockarock med fransar. En kille som efter skäridansens slut (skärgårdsdanser på ren svenska) satt på en slät bergsklack och knäppte på sin gitarr och sjöng just den låten medan månen glittrade i havet. Med sådan där tuff men nonchalant stjärnsnits.
Vad kommer du ihåg från din barndoms sommarlov?
Vi tillbringade mycket av somrarna hos min mormor och morfar i skärgården. Ofta sov jag, min syster och våra två jämnåriga kusiner i bastukammaren. Av någon anledning började vi med en outtalad "tävling" i vem som vaknade först. Det första man gjorde när man slog upp ögonen var att kolla rummet, Låg det tre sovande tjejer runt en gjorde man en ljudlös och orörlig "yes"-gest inom sig och steg sedan tyst som en mus upp ur en knarrande säng eller soffa. Med smidigheten som hos en hemlig agents smög man ut ur bastun och sprang upp till mormors hus. Där i det stora köket fanns mommo, mamma, mostrar och ibland några av de mindre barnen. Kvickt satte man sig i gungstolen och mös. När nästa tjej vaknade och kom in i köket satt man där, lugnt gungande, och sade lojt "aah, vakna du nu först?"...även om man kanske just själv fått baken ner i gungstolen och foten upp på fotstödet. Vaknade jag och märkte att min kusin V fattades kände jag ett sting av besvikelse och fick förbereda mig på att möta hennes nöjda min i gungstolen. Men det vankades varm kakao ur mommos blommiga koppar, så missnöjet varade inte länge. Min syster och min kusin T gav ganska fort upp "tävlingen" och njöt istället av längre sovmornar.
Vad är typisk sommarlovsmat?
Från barndomen var det mommos hemgjorda fil (med tjockt gräddlager), mommos potatisgröt med smöröga, köttbullar och Rymd-saft.
Vad gjorde du på dina sommarlov?
Vad gjorde vi inte? är kanske lättare att svara på. Vi reste sällan så mest var vi hos mor- och farföräldrar. Minns inte att vi skulle ha haft svårt att sysselsätta oss, men åren kanske förgyller minnet...
Hur gör du inför sommarlov/semester i år?
Jag börjar semestern på fredag. Då åker mannen och jag på MC-tur till Sverige och via Åland hem. Vi är borta ca två veckor och då har alla "våra" fyra ungdomar huset för sig själva.
Hur känner du inför semestern i år?
Eftersom jag blir bättre och bättre på att "fånga dagen" och vara lugnt i nuet (t.ex spela Buzz med ungdomarn a fast jag just skall resa bort och dammråttorna börjar bli i storlek med våra mista katter), har jag redan njutit av sommaren. Semestern är bara en del av den, inte det avgörande. Jag gör mig sällan så stora förväntningar, så kan jag bli positivt överraskad istället för besviken.Men visst skall det bli skönt att inte behöva stiga upp halv sex alla vardagar...
Myggbett - klia och njuta eller låta bli och vara duktig?
Om jag avslöjar att jag ännu har några myggbett från ifjol somras, som jag ännu lyckas skrapa upp sår på, vad säger det då om årets färska myggbett? Är allt annat än duktig när det gäller detta. Men jag varken röker, snusar eller biter på naglarna :-)

Gammal bild. Här ser det ut som om jag skulle köra MC, men det gör jag inte.  Vi lånade min systers MC och körde norra  skärgårdsleden över till Åland.

Ibland gör jag inte som planerat

Mina krukor gapar lika tomma nu som när jag plockade fram dem i våras. Ibland räcker inte tiden till. Eller inspirationen. Jag har beslutat att inte ta stress av det. Terrakottakrukor är dekorativa i sig själv.

 Jag har faktiskt tillbringat mera tid än vanligt i solen på terassen med en bok i handen. Jag brukar inte trivas länge stilla i solen, men i år har jag  känt ett behov av sol. Mannen tycker att jag är bra på att lyssna på andra. Gråtdocka, kallade han mig. Jag tycker att jag är bra på att lyssna på mig själv och min kropp. Så jag har plöjt igenom rätt många böcker slappande i vågrätt läge denna sommar.

När vi byggde terassen ifjol var jag mest glad över att den hade en trappa. Genom hela mitt liv har jag föredragit trappor framför solstolar. Jag tror att det beror på min smått stressiga duktiga lilla själ. Om jag sätter mig ner på trappan med en kopp kaffe känns det mera som en vilopaus, hur länge jag än sitter, än om jag skulle sjunka ner i en mjuk Baden-Baden.
Men i år har min själ också vilat. Jag har ofta lyckats tysta rösten som hela tiden uppmärksammar mig på arbeten som kunde göras. Jag har ansträngt mig för att lyssna på rösten som viskat om sida efter sida med fängslande ord...

We must be willing to let go of the life you have planned,

so as to have the life that was waiting for us. 

Joseph Campell

Vad en liten gumma kan gno...

Jag hade ett litet projekt och släpade ut en del av möblerna för att slipa upp dem och lacka eller måla om dem. Grannarna avskydde säkert mig den dagen för jag slipade och förde oljud flera timmar i sträck en solig söndag...

En av möblerna var en träbyrå, som i något skede skulle platsa in i yngsta dotterns sovrum och därför blev målad svart. Nu har hon en stor bokhylla (svart den med) och har inte längre rum för byrån. Jag beslöt att jag ville ha den på verandan för förvaring av servetter, ljus och annat vi ofta använder när vi äter "ute". Verandan går i amerikafärger, men Alexandra och jag ville att byrån skulle sticka ut lite...passa in, men ändå vara udda, så vi köpte en turkosaktig färg. Vi målade slarvigt och sedan slipade jag bort färg på kanterna så att den ursprungliga svarta färgen stack fram. Tänkte köpa porslinsknoppar, men beslöt att snåla och bara måla original träknopparna i svart. 

Tillsammans med mattan jag virkade av restbitar av gamla herrskjortor och ett lakan ser det alldeles lagom personligt och särpräglat ut för att passa i min smak.

En av mina bästa vänner, min före detta arbetskamrat, som sa upp sig för att arbetsmiljön var ohållbar, har fått ett nytt jobb. Jag är glad ända in i hjärtat för hans skull och inser igen sanningen i mitt citat. Min vän sa upp sig, utan att ha ett nytt jobb, blev hemma och skötte deras yngsta son i två år och sökte sedan och fick ett nära på drömjobb. Man måste våga...

 Imorgon är det midsommarafton. Från att ha varit en tyst liten familj med mamma, pappa och tonårsdotter har vi blivit till en livfull familj med fyra ungdomar. Alexandras pojkvän hälsar på hos oss största delen av sommaren och Rebeckas kompis har bott hos oss i en vecka. Mannen och jag somnar till ljudet av tjejernas fnitter och en ung mans dova skratt. Det är hur mysigt som helst. Även om vi båda jobbar ännu känns det verkligen som sommar!

Tack för era fina ord om mina trevande försök till att vara konstnärlig! Önskar er alla en fin midsommar!

kram, Ann-Mari