Good, good, good vibrations!

När min yngsta dotter kommer med mig på gym avslutar vi träningen med att skratta oss fördärvade.
Orsaken till skrattet är den undergörande vibrations-träningsmaskinen vi shejkar loss på.

Orsaken till varför skrattet är hysteriskt är för att vi föreställer oss hur det ser ut när rumpan och övriga runda former skakar loss i ohejdat tempo. Sanningen är väl den att dottern skrattar med mest av medlidande; en fjortonåring har väldigt lite gäddhäng, polkahandtag, hängrumpa och keso-hud. Jag har läst att vibrationsträning är bra på många sätt. Det är muskelträning, fettbrännande och enligt de senaste rönen också bra för bentätheten. Jag dricker inte mjölk, äter inte kalktabletter, hoppar inte hopprep och spinner inte heller, alltså riskerar jag att få osteoporos.

Spinner inte? I ett TV-program om katter berättade en forskare att vibrationerna som uppkommer vid kattens spinnande har en läkande effekt på vävnaden och ökar bentätheten. Katten spinner alltså inte enbart när den njuter utan också för att bota eller lugna sig själv.


Vibrationer används också inom idrottsmedicinen, men de bästa vetenskapliga undersökningarna är gjorda på djur. På får har vibrationsbehandling ökat mängden benmassa med 30 procent.
Fåratktigt tror jag på detta, och till följd av det blundar jag för hur generande det är att stå med fläsket dallrande i gym-salen. Det bjuder jag på. Och skratt är väl också undergörande...

(bilderna är lånade från nätet, min själbevarelsedrift avhåller mig från att publicera bilder av mig själv i en så kompretterande situation)