Färgen på hummern var perfekt. Röd så att själva julen skulle ha blivit grön av avund.
Smaken på vinet var perfekt. Dottern serverade det i Millenium-glasen, som sällan tas fram, och säkert därför gjorde sitt yttersta för att framhäva vinets kvaliteter.
Sällskapet var perfekt. Jag var på gott humör för att jag hade rätt om höjden på bardisken, och mannen var på gott humör för att han insåg att jag hade rätt, även om han avskydde att jag hade det.
Men dagen var fel. Söndagsmiddagen på tisdag kväll kunde inte leva upp till förväntningarna. Trots ett dygn i kylen var hummern ännu stenfrusen på söndagen, och på måndagen var mannen bortrest. Så det blev hummermiddag på tisdag.
Platsen var också fel. Till helgen städade vi undan renoveringsröran för att bjuda hem gäster, men på tisdagen såg hemmet ut som en byggarbetsplats igen. Inte ens nertonad belysning och levande ljus kunde skapa en illusion av hemtrevnad.
Dessutom var hummern seg.
Maine Coon katten fick sig ett skrovmål.
Vildjuret i mammas pojke kom fram och han for iväg med hummerstjärten. Hoppas han åt den och inte gömde den under något skåp. Havets läckerheter och rumstemperatur brukar inte vara en bra kombination för väldoft...
vad han e vacker han där katten! så fin! sku ja veta hur de blir i framtiden, så sku ja skaffa en norsk eller en main coon nu =)
SvaraRaderae lite kattsjuk efter att jag måsta ta bort sissi. å nu e zimba åxå lite fundersam, han har i ett par veckor gått omkring och ropa på henne. de sku man int ha trott. på kvällen klämmer han ner sig mellan anders å mig å så fort nån stiger upp ur soffan rusar han ti vår säng å ropar hela vägen =))
kram
susanne
Jo, man får nog försöka titta in i framtiden lite när man skaffar flera djur, för nog blir man lite fast med dem...det ligger i ena vågskålen och kattsjukan i den andra :-)...
SvaraRaderaStackars Zimba! Fast man kan nog få en "ropare", som Saimon, även om han inte är ensam...:-D
kram, Ann-Mari