Ibland är det så lätt att förlita sig på andra. Jag har tillskrivit mannen vissa uppgifter och tyckt att det är ok så. En sådan sak är båten. Mannen var på arbetsresa hela förra veckan och båten låg i hamnen trots det fina vädret. Tjejerna, i sin ungdomliga sorglöshet, tar vanligtvis inte stress av att måsta "ta tillvara" och göra något speciellt under de vackra sommardagarna. För dem är ännu livet en bottelös resurs, och man kan ligga inne och slappa och läsa eller chatta på datorn oavsett hur fint vädret är. Nu blev sommaren dock så tropisk och varm att de också fick en längtan ut till där vindarna är friska och smakar salt.
"Kan du inte köra båten mamma?" Frågan var enkel, liksom det nekande svaret. Men det satte igång rätt mycket tankar hos mig. Varför kan jag inte? Varför har jag aldrig lärt mig, fast jag har intresse?
Jag är rätt händig, och lite rastlös - vilket gör att jag gör rätt mycket själv, även sånt som vänners män gör. Jag byter dock aldrig däck på bilarna! Vi har skämtsamt kommit fram till att det måste finnas något enbart mannen gör, så att jag känner att jag behöver honom ;-)
Och kanske också att han känner sig behövd! Nu tycks det som om grejerna jag är beroende av någon annan till är långt flera än att byta däck!
Det känns som om jag behöver ta itu med detta. Ta rodret, kvinna!
Jag känner igen det... Som att klippa gräsmattan,de e tydligen mannen upgift,inte för att man inte kan utan för att "de passar sig" liksom. Idag när jag går och klipper gräsmattan undrar jag lite,med dom som går/åker förbi,om dom förstår att jag är ensam...utan man eftersom jag klipper gräset själv... En liten "tankegren" på de du börjat fundera på bara :)
SvaraRadera