Nålen gick in mitt på nageln, träffade benet, brast, ändrade rikting och kom ut på sidan av fingret. Men bara just så mycket att det inte gick att få grepp om den varken med pincett eller min smyckestång. Yngsta dottern försökte nog, men hela situationen gjorde mig plötsligt svimfärdig.
Jag och äldsta dottern (med diverse tänger i fickan) traskade över till kära grannfrun, som jobbar på akuten. Hon ville inte heller dra ut nålen, för hon sa att det skulle göra för ont. Hon körde mig till akuten, fingret bedövades och nålen drogs ut. Äldsta dottern var tappert vid min sida hela tiden. Höll min hand när bedövningssprutan smärtade och slätade mig över håret. Hon är vanligtvis väldigt känslig för blod och sår, så jag frågade henne om hon inte kände sig knäsvag. "Jag borde nog det", sa hon, "men eftersom inte pappa är här, måste jag vara stark för din skull". Då tårades minga ögon. Mitt hjärta!
Jag hann nog också fundera på vad läkaren tänkte. Jag hade planterat nytt kattgräs och sporadiskt tvättat händerna - svart mull under naglarna. Jag hade också målat påsktuppar och sporadiskt tvättat händerna - målarfläckar på nagelbanden och knogarna. Och symaskinsnål genom fingret. Tänkte att det var nog ingen idée att ens börja ursäkta sig. Pratade med mannen i telefon och han sa "jaha, så du hade en sådandär fas igen, när du gör så mycket att det är omöjligt att få en tydlig bild av dig".
Tjejerna pysslade om mig. Jag beslöt att strunta i att vara irriterad på min vårdslöshet och gick välvilligt med på att låta min lilla blesyr bli en smärre katastrof ochn lovade begära hjälp med allt tills mitt finger är bra.
Tacksam för mina tjejer, som visar handlingskraft när det behövs, och för kära grannfrun!
Min "skyddsängel" sov faktiskt genom denhär systunden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du skriver ner dina tankar om detta :)