Om gråt och katter...och böcker

Jag är en person som gråtit mycket. Gråtit för att ha varit ledsen. För att jag är så känslig. Allt för känslig, tyckte en chef som trodde att jag använde tårar som vapen när han skoningslöst skällde ut oss för det ena eller det andra vi inte hade ansvar för.

Jag har försökt lära mig att bry mig mindre, skaffa mig hårdare hud och mera skinn på näsan. Att inte reagera så starkt på allt som är fel, utan bara accepetera det. Det lyckas ibland, och ibland inte. Jag är ändå förvånad över att det alls lyckas. Att jag kan behärska min känslighet. Förstås finns det ett pris, man blir mera okänslig..

Det jag inte kan behärska är tårarna som kommer när jag är glad. Tårar av empati, tårar vid känslomässiga episoder i filmer, youtubeklipp, reklamer och böcker. Dessa tårar har jag alltid haft, men nu mer än någonsin. Kankse är det de tårar jag håller tillbaka, men som vårflöden hittar andra vägar att komma ut.

För några veckor sedan läste jag klart "En man som heter Ove". Min Maine Coon, som tycker att dehär morgnarna när bara jag är vaken, är hans och min tid, lyfte en enorm tass och drog ner mitt huvud för att tvätta mitt hår och bet mig lekfullt i hårbottnet. Jag skrattade och gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. Men sedan sa jag att jag ville läsa.
"En man som heter  Ove fick mig att skratta, le och ibland fnysa till av glädje. Men från sidan 336 framåt började mina ögon tåras i något som några boksidor senare blev ett så högljutt snyftande att katten lyfte på huvudet och stirrade oroligt på mig. Jag skrattade genom gråten. Det är den bästa sortens tårar, att få gråta fast man är lycklig. När jag hade läst klart boken borrade jag in ansiktet i pälsen på katten och kände glädjen över att att Fredrik Backman skrivit en bok om de som har stora hjärtan men inte kan eller vill visa det.

Gör som katten, njut av veckoslutet!

Ann-Mari