That´s a knife!

Jag har sedan länge haft en Iisakki Järvenpää kniv i min bil. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövt den, så vi kan ju säga att jag har den för att leva upp till ryktet finnarna har i många ställen av världen; finnarna går ingenstans utan kniv och de flesta meningskiljaktigheter kan lösas med en kniv.

Om man tar i beaktande att många unga amerikaner jag träffade när jag reste på 80-talet faktiskt trodde att Finland var en avlägsen plats där isbjörnar strök runt husknutarna, kan man ju nog tycka att en kniv i bältet ärhelt på sin plats i och för sig.

I min mans familj går ett starkt genetiskt stråk som medför en fetischism för knivar, multiverktyg och vapen. Denna ådra syns tydligt hos hans äldsta och yngsta dotter. Och eftersom ett intresse ibland förstärks genom generationerna har den yngsta dottern, Alexandra, utvecklat intresset till ett hantverk. Hon har nu tillverkat sex knivar, med tillhörande fodral. En åt sin pojkvän, en åt sin pappa, två på beställning, en åt sig själv och även en åt mig...

Så nu byter jag utan den massproducerade Järvenpää-kniven (till vänster i bilden) till en unik kniv att ha med mig. 

Och hoppas att jag inte behöver använda den. Ja på sin höjd då till att öppna ett korvpaket med om vi är på utflykt och - även om det är föga troligt - mannen skulle vara utan kniv...

Iisakki Järvenpää är för övrigt en väldigt känd finsk knivtillverkare och deras hästhuvudknivar är bland de vackraste jag sett i kniv-väg. Så i min bok rör sig den 17-åriga dottern i fina kretsar...

Vad hände?

Liksom tvätten som skulle vikas, arbeten som skulle förberedas och saker som skulle sorteras samlades på hög, samlades även blogginläggen. De fanns någonstan under pannbenet, men orden formades bara i tankar, inte i text.
Det går bara en viss tid att ha för mycket att göra och alltid göra undan allt halvhjärtat i sista minuten. Till slut säger ens finurliga kropp lyckligtvis stopp. Turligt nog hade jag bokat in en två veckors semester i april. Den första längre vintersemestern jag haft på 15 år...och jag vilade och andades och i takt med att jag slappnade av och andades djupare kände jag hur orken kom tillbaka.

Och jag beslöt, igen en gång, att bryta av piskan jag svingar över min egen rygg och börja vara snällare mot mig själv. Och nu är jag det. Krävande kommer jag alltid att vara, men jag skall försöka vara tålmodigare med mig själv också Då tror jag att jag är tålmodigare med min kära make också. Och det uppskattas säkert...

Vi firade 20-års bröllopsdag på semesterresan

Ann-Mari

Om gråt och katter...och böcker

Jag är en person som gråtit mycket. Gråtit för att ha varit ledsen. För att jag är så känslig. Allt för känslig, tyckte en chef som trodde att jag använde tårar som vapen när han skoningslöst skällde ut oss för det ena eller det andra vi inte hade ansvar för.

Jag har försökt lära mig att bry mig mindre, skaffa mig hårdare hud och mera skinn på näsan. Att inte reagera så starkt på allt som är fel, utan bara accepetera det. Det lyckas ibland, och ibland inte. Jag är ändå förvånad över att det alls lyckas. Att jag kan behärska min känslighet. Förstås finns det ett pris, man blir mera okänslig..

Det jag inte kan behärska är tårarna som kommer när jag är glad. Tårar av empati, tårar vid känslomässiga episoder i filmer, youtubeklipp, reklamer och böcker. Dessa tårar har jag alltid haft, men nu mer än någonsin. Kankse är det de tårar jag håller tillbaka, men som vårflöden hittar andra vägar att komma ut.

För några veckor sedan läste jag klart "En man som heter Ove". Min Maine Coon, som tycker att dehär morgnarna när bara jag är vaken, är hans och min tid, lyfte en enorm tass och drog ner mitt huvud för att tvätta mitt hår och bet mig lekfullt i hårbottnet. Jag skrattade och gav honom den uppmärksamhet han var ute efter. Men sedan sa jag att jag ville läsa.
"En man som heter  Ove fick mig att skratta, le och ibland fnysa till av glädje. Men från sidan 336 framåt började mina ögon tåras i något som några boksidor senare blev ett så högljutt snyftande att katten lyfte på huvudet och stirrade oroligt på mig. Jag skrattade genom gråten. Det är den bästa sortens tårar, att få gråta fast man är lycklig. När jag hade läst klart boken borrade jag in ansiktet i pälsen på katten och kände glädjen över att att Fredrik Backman skrivit en bok om de som har stora hjärtan men inte kan eller vill visa det.

Gör som katten, njut av veckoslutet!

Ann-Mari

"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!

Snedvriden bild

Mitt minne har aldrig varit bra och flera år av ångest på arbetsplatsen gjorde det inte bättre. Läste nu att multitasking också inverkar negativt på minnet. Det är liksom kört för mig då. Jag får fortsätta med att anteckna allt och skriva "att göra - listor"...

Jag försöker, men varierande framgång, vänja mig av från behovet att alltid använda all tid till att göra något. Ser jag på TV skall jag helst ha ett berg av byke att vika, på kafferasterna kan jag sticka, medan jag pratar i telefon kan jag städa undan grejer - ja, ni vet.

Eftersom jag själv nu är fokuserad på multitaskingen/ duktighetssyndromet  blir jag avsevärt mycket mera uppretad av Bafucins reklam än Kappahls 50 shades underklädesreklam som fått så mycket kritik över att vara sexistisk. Kvinnan, som sjunger om Bacufin, spelar inte bara på piano utan studsar även - av en anledning jag för mitt liv inte kan förstå - oavbrutet en fotboll på huvudet! Jag kan försvara min egen multitasking, där jag nyttjar "dödtid" till att vara "duktig", men damen här har nog ett hysteriskt behov av att vara aktiv. Eftersom hon tagit Bafucin kan man dessutom anta att hon är sjuk. "Multitasking deluxe kombinerat med Stålkvinnan som trotsar flunsan".
Och varför? Dumt nog finns det en massa människor kvinnor som inte vilar när de är sjuka. Jag hör dit. Mina sjukdagar på 10 år kan räknas på ena handens fingrar.

Reklam som får kvinnor att framstå som lyckliga när de lyckats få en gräsfläck från barnets byxor, smetat så mycket täckande kräm i ansiktet att de "ser yngre ut" eller studsar en fotboll på huvudet får mig att vilja blunda.

På en croquilektion skulle vi rita an modellen utan att titta på det vi ritade. Blicken skulle vara fokuserad på modellen och hjärnan skulle arbeta. 

När man inte ser klart, blir det lätt en snedvriden bild.