"Det är som det är...

...och det blir som det blir"

2014 alltså. Jag går in i det nya året utan nyårslöften och utan beslut om förbättringar av det ena och det andra - precis som jag brukar alltså.

Däremot har jag förväntningar, främst på mig själv. Jag förväntar mig att jag skall ta vara på det som kommer i min väg, det jag erbjuds och det jag kan göra.
2013 inledde jag en resa där konst och skapande har en stor roll. Det har varit mera en terapiprocess än ett skapande som livsverk. Det här året skall jag försöka stiga ur min komfortzon och inte enbart skapa för mig själv.
2013 var även året när jag vande mig vid att Rebecka inte längre bodde hemma och på samma gång började jag förbereda mig på att Alexandra flyttar hemifrån i höst. Även om det är en helt naturlig sak att barn flyttar hemifrån påverkade det mig på ett förlamnade sätt. Jag tappade bland annat totalt bort min känsla för julen. Alla traditioner och allt pysslande kändes som om de hörde ihop med tjejerna.
När jag för  tredje gången valde att inte gå på julmarknad sa mannen att nu börjar han bli orolig för mig. Han om någon, som fått bära tiotals lådor med julpynt från och till förrådet, vet hur mycket jag tyckt om julen.

I mitten av december undrade Alexandra varför vi inte längre pysslar och pyntar. Jag vaknade upp ur min dvala och vi gjorde världens fulaste pepparkakshus tillsammans. Men vad vi skrattade!

Efter att förra veckan ha besökt en familj i Sverige, vars hem var ombonat och vackert juligt och välkomnande sade jag till mannen att nästa år har vi också jul igen! Och det skall jag stå fast vid.

Igår var mannen och jag till grannstaden och såg "Hundraåringen..." Den skall nog komma till Karleby också, men först nästa vecka och jag kunde helt enkelt inte vänta så länge. Härlig film! Lika bra som boken.

Allt gott under det nya året!