Antropo...vad?

Man borde inte ge sina husdjur mänskliga karaktärsdrag. Men ibland, när de beter sig riktigt finurligt,  är det nog så svårt att låta bli.

När jag kommer hem från mina konstskola veckoslut möter både mannen och dottern upp i hallen och beundrar och berömmer mina alster. Det känns bra. Som om jag var på första klass och mina omsorgsfullt präntade bokstäver verkligen hade betydelse för mänskligheten.

I helgen fick vi pröva på koppargrafik. Jag hann rista 3 kopparplåtar och trycka några kopior av varje. Detta var något helt nytt för mig, och jag trodde att jag inte skulle få en känsla för det, eftersom det (åtminstone som nybörjare) är så många skeden man inte har kontroll över. Jag hade fel. Det var jätteroligt. Så roligt att jag struntade i mat och kaffepauser...kunde inte slita mig.

När jag kom hem och bredde ut trycken på matbordet hoppade Bobo upp på bordet och la sig mitt i högen. Och det är nu jag ger honom mänskliga drag och utser honom till förnämlig konstkritiker fast sanningen är den att han inte bryr sig ett dugg om vad han ligger på. Alla som känner till katter vet att de gärna lägger sig boken eller tidningen du läser, tyget du skall klippa till, mattan du virkar och så vidare...

 "Mamma, vilka sköna bilder du gjort!"

"Jag tycker om henne, hon liknar dig"

"Du har skickligt fått fram kontraster och använt olika tekniker här, mamsen"

"Men damen i badet och är också förtjusande"

"Näeh, jag väljer nog den här"

 Jag - som har smålett åt djurägare, bland andra min mamma, som ger sina fyrfotade vänner sin röst - kommer  nuförtiden på mig själv med att prata såväl med som för mina katter...joller, joller...vad säger du? Säger du: Mamma, jag är hungrig", va, e de vad du sa..."Mamma, ge mat åt mig, jag svälter", säger du...joller, joller...

Så ser jag att min yngsta dotter står och småler åt mig. Skakar på huvudet och småler.

Antropomorfism, heter det för övrigt. När man tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Nu har jag skrivit det och kan glömma det.