Tvätta håret med sommarvatten

Att tvätta håret i sommarvatten är precis detsamma som att tvätta det i vårt vanliga vatten, men sommarvatten låter så mycket mera lyriskt. Som om man kunde få solglittret i havet och de skira björklövens doft att fastna i håret...

I förrgår kväll, medan det fortfarande var 28 grader varmt här i Karleby, cyklade mannen och jag till släktens villa för att bada bastu. Till villan kommer det enbart vatten på sommaren - sommarvatten alltså!

Det är inte bara ordet sommarvatten som låter så fint, att bada bastu på villan är så annorlunda än att bada bastu hemma. På villan tvättar man håret i ett handfat och det får mig alltid att minnas barndomens bastubadande hos min mormor och morfar i skären. Kvinnorna och barnen badade först. Badkaret var till för att hålla kallvatten i och bastulaven hängde från taket och man klättrade upp dit på en stege. för en liten flicka gick det inte att sitta där utan att ha en kittlande rädsla för att hela bastulaven skulle rasa ner i golvet och på samma gång var det så spännande.

 Håren tvättades i gulaktiga emaljerade fat med gröna kanter och man sköljde ur löddret med dopp i havet. Känslan när schampot rinner nerför ryggen och gör en hal som en sälunge när man naken springer ut och dyker i vattnet är något alla barn borde få uppleva. Rundade stenar och det mjuka sjögräset som kittlar under fötterna. Allt detta kommer tillbaka till mig nu när jag badar bastu på ett ställe utan dusch. Och de gånger det inte finns en massa grannar och släktingar på stränderna doppar jag mig fortfarande naken, för inte mycket går upp mot den känslan...

När jag flyttade upp till Österbotten saknade jag södra Finlands tidiga vårar och varma somrar. Det verkade som om det ständigt blåste här uppe. Österbotten kändes som platsen den goda väderguden glömde.

Nu är vi på andra veckan av sydeuropeisk värme och sol från klar himmel. Karleby slår värmerekord och även i Lappland är det varmare än i södra Finland. Det är helt förunderligt och skall tydligen fortsätta så ännu nästa vecka. Vi fick en hel vecka av ljumma vackra myggfria kvällar. Nu kom myggen, men de håller sig i skuggan (och lider förhoppningsvis av torkan), så inte ens de kan man klaga på!

"Bara rester"

Ibland är det så gott med mexikansk mat. När vi är enbart familjen som äter blir det alltid en massa mat över, så då brukar det bli pizza nästa dag. Dagen efter senaste mexikanska middagen var det bara jag som skulle äta middag hemma. Istället för pizza stekte jag en röra av squash tillsammans med texmex-resterna (malet kött, tomater, paprika och lök). Jag serverade den till mig själv med överbliven creme fraiche och en burk gröna oliver. Det blev jättegott!

Det känns oerhört bra att skriva om detta efter att ha läst om hur mycket mat som slängs bort per år. Vi har pratat om att planera veckomenyer. men det har bara inte blivit av...

En vuxen dotter

För aderton år sedan föddes min första dotter. Jag har alltså nu ett vuxet barn.
Innan jag blev gravid med Rebecka hade jag två missfall, och jag minns många mörka stunder när jag, med min väninnans tröstande armar runt mig, grät över rädslan att inte få barn. Jag bar Rebecka med stor glädje och förtröstan varvat med oro. Jag hade ständiga sammandragningar och många blödningar, och jag minns ännu lättnaden när vi efter dessa fick se hjärtljuden på ultraljudsskärmen.

Beräknat datum var tionde maj och den dagen satt jag och sydde nytt överdrag till en begagnad barnvagn när vattnet plötsligt gick. Då hade jag varken värkar eller sammandragningar. Efter en tid ringde vi sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. Min mage var så liten. När vi promenerade in på förlossningsavdelningen sade sköterskan genast att vi hade gått fel, "mödrarådgivningen är en dörr längre bort", sa hon. "Jag har kommit för att föda", sa jag. Efter lite höjda ögonbryn och en min full av misstroende undersökte hon mig och konstaterade att barnet var fullgånget.

Så väntade vi, och väntade, och ingenting hände. Under natten blev Rebeckas hjärtljud ojämna och de förde in en sond som sattes fast i hennes huvud för att få en mera exakt mätning. Jag försökte låta bli att få mardrömstankar av hur den minimala "borren" satt fast i bebishuvudet.

Vi slumrade i en dubbelsäng och väcktes av en läkare som sa att hjärtljuden blivit så svaga att förlossningen måste sättas igång. Sedan steg tempot i taket. Värkarna som kom var intensiva och jag hade svårt att hålla mig lugn men samtidigt svårt att fatta vad som hände. Jag pratade med min mamma i telefon, när läkaren plötsligt sa att jag måste avsluta samtalet. Jag måste ställa mig på alla fyra och sedan svänga runt igen, men ingen av dessa manövrar fick hjärtljuden att höras, så två sekunder senare skuffade mannen och en sköterska iväg mig och säng och allt till operationssalen och orden "akut snitt" hann orsaka panikartat oro inom mig innan jag sövdes ner.

När de väckte mig, var det genom samma panikkänslor jag försökte komma till medvetande. Innan jag ens kunde formulera ord, för min hjärna var seg som sockervadd, var Roland där och jag kunde fokusera så mycket på hans diffusa ansikte att jag uppfattade att han sa "Rebecka är ok, allt är bra" innan jag somnade igen. Inga blommor eller romantiska middagar kan mäta sig med det ögonblicket. Jag är så tacksam för att mannen vägrade lämna operationssalen och ingen hade tid att köra ut honom. För innan ångesten och oron över om min efterlängtade dotter var vid liv kunde formuleras till en fråga, visste Roland svaret jag behövde höra.

Jag gick miste om Rebeckas första timmar. Jag var på arbete på sjön veckan när hon började gå sina första stapplande steg mellan sin pappa och farbror. Jag har gått miste om en största delen av dagarna under hennes sista halvår som "barn", eftersom hon studerar och bor i grannlandet. Jag kunde inte fira hennes 18-års dag med henne och det kommer säkert att komma många fler viktiga tillfällen i henne liv när jag skulle vilja vara närvarande, men inte kommer att kunna vara det. För sånt är livet.

Det hon vet med säkerhet är ändå att hon ofta är i mina tankar och för evigt i mitt hjärta. Och att fast hon nu är vuxen, är hon för alltid mitt barn...

Sommarbad & vinter

Vilken sommarvärme vi fick! Underbara kvällar radas upp som smultron på ett grässtrå.
I söndags var vi till släktens sommarstuga och badade bastu. Efter bastun tog vi ett dopp. Och även om vi badar i vak och tar flera dopp i veckan under vintern måste jag skriva om detta....för även om jag inte är en modig person, jag har alltid varit en riktig badkruka, så är det mycket lättare för mig att i -8 graders kyla klä av mig och gå ut för en isig brygga för att sänka ner mig i ett hål i isen, än det är att simma tidigt på sommaren!
Då står jag med vatten upp till låren och går igenom precis den ritual jag kommit att förknippa med äldre damers simmande. Man står och hoppar lite, skvätter vatten på armarna och även gradvis på den känsliga magen och brösten...intalar sig att man just skall doppa sig, upprepar skvättande av vatten på armarna...doppar sig först när mannen börjar tycka att man är fånig, eller hotar skvätta vatten på en...

Solglitter på vattnet i mitten av maj.För drygt en månad sedan var vi också på stugan och då sköt karlarna golfbollar ut på isen....

Be careful what you wish for...

Det är säkert undersökt vilken tid på dygnet olika persongrupper lyssnar mest på radion, och trovärdigt är kanske att en massa män lyssnar på radion vid fyratiden på eftermiddagen när de kör hem från jobbet. En massa kvinnor med, liksom jag. Innan morsdagen bombarderades jag med så mycket reklam för att köpa guld och diamanter till mor/ fru att jag blev irriterad över den kommersiella betoningen på morsdagen: "ännu hinner du till xxx för att köpa en sista minuten present"

Vi har inte köpt presenter på morsdagen. När vi var barn (vi var fyra syskon) önskade mamma sig alltid bara "snälla barn". Ett kort vi knåpat ihop själv var uppskattat och en första liten bukett blåsippor var en bonus.

Jag har fortsatt med samma "tradition". Allt jag velat ha av mina döttrar är kortet de pysslat ihop själv, och så har jag skämtsamt lagt till: "och snälla barn"

Nu ångrar jag det! Jag borde inte ha önskat snälla barn. Jag borde ha önskat barn som tar för sig. Barn som hörs, barn med vassare armbågar - för snälla barn väntar och blir utan!

Detta är uppenbart när man ser på en arbetsplats. De som jobbar i tysthet, följer regler och aldrig klagar uppskattas ofta inte förrän de får nog och sticker. Vi pratade om detta på jobbet och det faktum att de "högljudda" ofta har högre lön och bättre förmåner på arbetsplatser där lönerna inte följer ett kollektivavtal.

Det är också uppenbart i skolorna. Mina döttrar, som blev just så snälla som jag önskade, markerar när läraren ställer frågor. I väntan på att läraren skall be någon svara, skriker någon annan som inte markerat, ut svaret. På utvecklingssamtalen önskar läraren att döttrarna skall vara mera aktiva på lektionerna. Jag undrar vilken skrikmatch de är ute efter...likaså har lärare i lågstadiet erkänt att de använde barn som mina döttrar (som inte bråkade) som buffertar kring stökiga barn när sittordningen i klassrummet gjordes upp. De som inte opponerar sig kan man utnyttja.

Borde ha önskat mig diamanter alltså!

Fast egentligen har jag det. Två diamanter, mina döttrar. De behöver bara hållas upp i rätt sorts ljus och bli uppskattade för stjärnglans de har.

gammal sommarbild

Real Life - oväntade talanger

I veckans Real Life skall avslöja våra dolda talanger - om man har några dvs. Yohanna ställer frågorna:

- Har du nån talang som brukar förvåna folk?

- Har du nån talang som brukar förvåna dig själv?

- Har du nån gång råkat ut för nån situation där folk TROR att du kan eller INTE kan något som egentligen är tvärtom?

Jag grubblade på detta när jag var ut och gå. Detta var en utmaning, så jag började med uteslutningsmetoden. Jag är en mångsysslare, i hur mångte generationen vet jag inte, men jag har en känlsa av att det sträcker sig långt bak i släktleden. Det finns få saker jag inte tror jag kan göra. Men jag vet att jag inte kan sjunga. Och det önskar jag att kunde!

Folk som känner mig vet nog att jag pysslar med allt möjligt, så jag tror ingen blir förvånad över mina talanger, ibland känns det som om de överskattar mina talanger...jag känner ju att ingenting är direkt omöjligt, men jag är inte suverän på någonting. Det är som min blogg: det är ingen bak -,  sömnads-, trädgårds- eller byggblogg, men allt förekommer i små doser...

Eftersom många av mina arbetskamrater känner mig som en kvinna som jobbar i kontoret, märker jag  att endel blir förvånade när jag går till produktionshallen för att hämta en skruvdragare för att sätta upp en tavla eller så. Men det har nog mera med allmänna fördomar att göra än med min person. Få vet ju att vad än vi har för projekt här hemma är jag med och donar, även om mannen är den som är duktig på att bygga.

Jag är rätt duktig på att göra saker enligt "man tager vad man haver"-principen. Jag tycker om att lägga ner arbete på dukningar, men det är sällan köpta arrangemang, utan sånt jag hittar i mina gömmor och kombinerar. 

Den talang jag har som kanske är ganska dold är att jag är bra på att läsa folks kroppsspråk och känslor. Det är inte alltid en bra talang. Därför är det bättre om den är dold, så är det lättare att bara flyta med även i situationer där jag märker att folk inte är riktigt ärliga.

Oj, nu kom jag på det jag är bäst på: att raketstäda! Sådär som när någon ringer och säger att de kommer på kaffe, "vi är där om en kvart". Då far jag runt som någon från en animerad serie, så att man inte får en skarp vision av mig. Mannen avskyr denhär talangen, för efter det hittar vi ien ingenting. Jag har inte lärt mig memorera vart jag gömmer undan allt som ligger framme....

Trevlig fredag! Jag skall snart till konstskolan och teckna :)

Ett täcke gjort av lappar och sömmar..

Mellan röjandet har jag också satt mig ner vid symaskinen nu och då. De lapptäcken jag tidigare sytt av gamla herrskjortor gick båda i blått, så nu ville jag ha något i rött. Det fanns inte så många skjortor med rött i på Röda korsets lopptorg, men jag tog vad jag hittade...

På baksidan av lapptäckena jag sydde åt döttrarna när de var små skrev jag följande vers.

Ett täcke gjort av 

lappar och sömmar

till den, för vilken

mitt hjärta ömmar

Även om jag nu syr bara för nöjes skull, lägger jag nog ner lite kärlek i detta också. Efter att ha provat några variationer av rutmönster på golvet (som katterna snabbt rörde ihop), lade jag bara ihop lapparna på måfå med det enda kriteriet att två likadana tyger inte skulle hamna söm - i -söm. Nu skall jag sy kant och baksida på det.

Efter den rosa mattan (som blev lite vågig till slut - jag ökade lite för mycket de sista varven), insåg jag hur jag lättast får mattan att hållas slät. Jag har den flat på bordet medan jag virkar. Problemet är att jag virkar när jag ser på TV, och vardagsrumsbord är ju rätt låga. Jag sitter alltså böjd över handarbetet och spänner axlarna. "Jamen, det är ju som terapi för din stela och sjuka nacke!", sa min arbetskamrat/ väninna skrattande. 

Mattan blir till största delen av de bitar på herrskjortorna jag inte kunde klippa till stora block. Det mörkblå är en gammal solblekt bordduk och det vita ett gammalt bomullslakan. Detta är alltså att "att nyttja på nytt" i stor skala! Mattan skall till vår veranda. Om inte nacken strejkar totalt skall jag göra en till...

Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...