That´s a knife!

Jag har sedan länge haft en Iisakki Järvenpää kniv i min bil. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövt den, så vi kan ju säga att jag har den för att leva upp till ryktet finnarna har i många ställen av världen; finnarna går ingenstans utan kniv och de flesta meningskiljaktigheter kan lösas med en kniv.

Om man tar i beaktande att många unga amerikaner jag träffade när jag reste på 80-talet faktiskt trodde att Finland var en avlägsen plats där isbjörnar strök runt husknutarna, kan man ju nog tycka att en kniv i bältet ärhelt på sin plats i och för sig.

I min mans familj går ett starkt genetiskt stråk som medför en fetischism för knivar, multiverktyg och vapen. Denna ådra syns tydligt hos hans äldsta och yngsta dotter. Och eftersom ett intresse ibland förstärks genom generationerna har den yngsta dottern, Alexandra, utvecklat intresset till ett hantverk. Hon har nu tillverkat sex knivar, med tillhörande fodral. En åt sin pojkvän, en åt sin pappa, två på beställning, en åt sig själv och även en åt mig...

Så nu byter jag utan den massproducerade Järvenpää-kniven (till vänster i bilden) till en unik kniv att ha med mig. 

Och hoppas att jag inte behöver använda den. Ja på sin höjd då till att öppna ett korvpaket med om vi är på utflykt och - även om det är föga troligt - mannen skulle vara utan kniv...

Iisakki Järvenpää är för övrigt en väldigt känd finsk knivtillverkare och deras hästhuvudknivar är bland de vackraste jag sett i kniv-väg. Så i min bok rör sig den 17-åriga dottern i fina kretsar...