När man hinner tänka det värsta...

I morse steg jag upp med tungt hjärta. Jag gick modfällt och kontrollerade dörrarna ifall Alexandras lilla honkatt, som varit på rymmen i tre nätter, skulle synas till. Inte skuggan av en katt...
Medan jag stekte min omelett tänkte jag att jag nog idag måste prata med dottern och säga att det nog är bäst att sluta hoppas. En innekatt har inte samma förutsättningar att klara sig ute i naturen som en "bondkatt" har...
Funderade också på om denna höst skulle bli lika sorgtyngd som den förra när vi måste avliva vår hund.

Jag svängde mig om för att ge skinka åt Maine Coon:en när jag såg en rörelse utanför terassdörren. Jag rusade ut, och där var hon. Hon rusade in och raka vägen till matbacken!
Jag grät av lättnad när jag kunde väcka dottern, som gråtit sig till sömns, och säga att hennes katt hade kommit hem.

När jag satte mig i bilen såg jag på lapparna jag hade printat ut dagen innan för att lägga ut. Jag och Murphy har en nära relation, även i små saker. När jag printade dem tänkte jag: "om någonsin så dyker upp, så är det genast efter att jag stiftat upp alla lapparna, så att jag får gå och samla ihop dem igen"

Jag smålog också åt att den lilla vidskeplighet jag har i mig sa: "slå på alla trummor, tjejen", sätt upp det på Facebook, ring katthemmet och kattfångaren...även om det får dig att verka smått hysterisk. De flesta har trots allt "hört om katter som varit borta i flera veckor och kommit hem". Men gör du allt detta kan hon dyka upp och få dig att känna dig lite fånig.
Jag kände mig inte fånig. Det var svårt att inte veta vad som hänt Niece, och ännu svårare att se min dotter ängslas.
Nu känner jag mig glad