May the odds be...

Inspirerad av filmen the Hunger Games gjorde jag ett smycke. Åt mig själv denna gång. Ville ha ett smycke som skulle förmedla styrka.

Vi har kastat oss ut i ovissheten förut. Och nu igen. Eftersom jag skannar Pinterest nu som då har jag stött på ett stort intresse för filmen the Hunger Games. Äldsta dottern visste en del om filmen, yngsta dottern lite mindre och mannen hade aldrig hört talas om den. Trots det beslöt vi att det skulle bli familjefilmen vi åkte för att se på lördagen. Jag älskar hur mannen ibland är så totalt fördomsfri, och hänger på med noll vetskap om vad som komma skall!

Jag älskar att gå på bio. Upplevelsen blir så mycket större då. Mest älskar jag att få sitta i mitten och ur ögonvrån betrakta hur min familj reagerar på filmen. Det gör resten av familjen också, och av naturliga skäl kan vi inte alla sitta i mitten...

Jag satt bredvid mannen. I filmens början tänkte jag "du milde, vad skall han tycka om det här?", man känner ju ett visst ansvar när man lockat med någon på något. Efter ett tag märkte jag hur spänningen grabbade tag om honom och jag kunde andas ut. När man varit inpå huden på en annan människa i över 20 års tid avslöjar andningen och kroppsspråket (...ok!...och handsvetten, vi håller alltid varandra i hand på bio) lika mycket om den andres reaktion som högt uttalade ord. Och jag visste att filmen gick hem. Precis som jag visste att båda döttrarna skulle ha mycket känslor och reaktioner på den.

Nu måste jag läsa trilogin...