Real Life: fortskaffningsmedlet

I denna veckans Real Life utmaning behandlar vi fortskaffningsmedlet. Jag är glad att det var just den benämningen, för det är vad bilen är för mig. En (oftast rätt skitig) sak som tar mig från plats A till plats B.

Jag har en mörkgrå Mazda 6 och mannen en Mercedes (stor, svart arbetsbil). Så har vi en moped och en scooter och några cyklar. Mannen har en Mercedes för att han kör väldigt mycket och vill ha en snabb och bekväm bil. Den är så snabb att han nyss var utan körkort i en månad, men det är en annan historia...

Jag ve inte mycket om bilar. Beskriver dem mest efter färg och storlek. Första gången jag såg en Mazda 6:a tyckte jag att den var snygg. Och det gör jag fortfarande. Att jag har en är en slump, en sådan begagnad råkade komma in på bilfirman när det var dags att byta in min gamla bil.På sätt och vis har jag alltså "min drömbil". Fast jag gillar stora bilar. Jag skulle helst ha en gigantisk pick-up truck. Och sedan till den en påmonterbar camper, som man har i Amerika.

bild lånad från nätet

Problemet med att ha en sådan bil är att parkeringsplatserna och parkeringshusen i stan nuförtiden är gjorda för minibilar. Hade jag en stor bil, fick jag parkera den utanför staden och sedan köra in i en mopedbil. Lite som de som har så stora segelbåtar att de inte ryms i hamnar, utan får ligga ute på redden...

Min första egna bil var en Chevrolette. Tyvärr ingen Corvette dock, utan en Chevette.

Osexigare bil får man leta efter. Men den tog mig ibland från plats A till plats B. Startmotorn gick sönder och jag hade inte råd att köpa en ny sådan. Alltså fick jag alltid parkera så att jag kunde backstarta. Av någon okänd anledning gjorde någon ett inbrottsförsök i min bil och slog sönder chafförssidorutan. Brottet kan inte smälla högt på den tjuvens meritlista: "Vad lyckades du stjäla?" Svar: "En doftgran (vanilj), läppfett, några gamla godisar och tygprover, världens kap vetdu!"

Jag hade inte heller råd med en ny ruta, så jag tejpade plast för. Efter detta, och i kombination med backstarten, började jag parkera så att mina arbetskamrater inte såg min bil. Svårt att bibehålla trovärdigheten som chef när man springer bredvid bilen med kjolen fladdrande. Tur att den var liten och lättskuffad!

Jag är alltså idag väldigt tacksam över min gråa trotjänare. I morse spelade de "Let me entertain you" med Robbie Williams från radion när jag körde till jobbet. Jag vred på full volym. Så hårt att jag inte hörde mina egna tankar. Körde sedan nära vägkanten på den skrovliga ytan så att bilens vibrerande for raka vägen till hjärtat. Och sjöng med allt jag kunde. Det är en bra start på dagen.

Mazdan levererar alltså precis vad en sådan här tant behöver.

Jag kom, för en gångs skull, ihåg att skruva ner volymen när jag parkerade. Efter att man suttit i ett tyst kontor hela dagen, blir det rätt chockartat att starta bilen om radion är på full volym...