Konsten att slappa

Vilade igår. Det är tyvärr inget jag gör med gott samvete. Jag ser ständigt på klockan och registrerar att dagen går och jag får ingenting gjort. Jag önskar att jag inte var sådan. Jag önskar jag kunde ha lite mera lejon-mentalitet. Förutom att sova, vila, slappa, slöa har de egentligen bara två bedrifter i livet, att dela ömhetsbetygleser och att äta.

Jag vet att energin går i vågor och att man behöver vila, speciellt de dagar orken lyser med sin frånvaro. För sedan när energin kommer tillbaka får man gjort på en kort tid det som man motvilligt och håglöst tvingar sig att göra när motivatonen är bortblåst. Det är ungefär som städorkanen jag kan bli om vänner ringer och frågar: "Är ni hemma, vi är där om en kvart!" Det är som någonting ur en Disney-film och mannen är alla gånger lika förvånad över hur en sådan förändring är möjlig på så kort tid!

Det är i och för sig dessa gånger mannens ficklampor och multifunktionsknivar försvinner spårlöst. Likaså tjejernas MP3 spelare och anteckningshäften som ligger framme. Allt åker ner i lådor och jag minns efteråt inte i vilka. Märkligt nog förväntar sig familjen på största allvar att jag skall ta ansvar för detta och kunna förklara precis vart jag stoppade undan varje specifik sak!

Mannen är glad över de dagar jag slappar. Ibland tror jag att han nästan önskar att jag var sjuk, inte allvarligt - men hade feber eller sådant, just så pass att man blir sängliggande. För då kan han slappa med gott samvete. Detta kan han tydligen inte de dagar jag far fram som en furie, och "man inte får en skarp bild av mig", som han säger.